Jag tuggade spya!

Överkörda. Det kändes så. Detta var min sista match i HBK-tröjan på hemmaplan och det slutade fan i tragedi. Sitter här vid datorn och försöker hitta glimtar, ljuspunkter men det enda positiva jag kommer på är när jag åker hem i bilen och Maja ropar "heja pappa" 103 gånger i rad.
Jag tuggade spya sista 10 minuterna. Jag kämpade så gott jag kunde. Jag räckte inte till. Som lag reste vi oss mot slutet och Anselmo visade vilken härlig avslutare han är. Det är det vi får ta med oss.

Jag hade höga förhoppningar på den här kvällen. Jag ansade skägget, putsade bort lite näshår, avbeställde klipptiden (har jag varit långhårig 11 allsvenska säsonger i rad får jag köra det ända in i kaklet), tittade mig i spegeln innan jag gick ut och kände mig riktigt taggad.
Jag ville ta in allt en sista gång. Pratade med maskotarna vid inmarschen och det visade sig att de var nyfikna och undrade mycket.
-Hur gammal är du Texas?
En kille trodde jag var 46 år.
Tack.

Imorgon fyller Maja år. Den bästa presenten vore om Mjällby vinner mot Åtvidaberg, eller om hon får det där Pippi-huset som hon så gärna vill ha.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi fortfarande har allt i egna händer.

Har varit en bra arbetsplats. 

Två bilder 2009!

A bad hair day?

Tårtorna haglar nere i omklädningsrummet på Örjans vall. Idag är det materialare Kjells tur.
Så här såg det ut förra året när min finländske kamrat Tim Sparv bjöd på en specialité- "Samie Hyypiä-tårtan".

Pannkakor är nyckeln till framgång!

Om jag ska ge dig ett enda tips om hur du ska nå framgång så är det att lära dig kontrollera dina tillstånd.
För mig började det med att steka pannkakor. Jag ska berätta närmare:
Steka pannkakor är för mig något alldeles extra. Utan att skryta tillhör jag de främsta i världen.
Jag kan göra en mollbergare i pik med pannkakor. Det började som ett mentalt expriment, men nu har jag nytta av det varje gång jag går ut och spelar en allsvensk match.

Jag får alltid lite fjärilar i magen när jag steker pannkakor. Det jag pratar om är själva vändningen. Den gör mig riktigt nervös. Jag gör den i luften gång på gång. Stekspadar är till för mesar/Emil Jensen.
När jag kastar upp pannkakan finns det alltid en risk att det går åt helvete. Den kan hamna på marken, i fläkten eller på min stora näsa.
För mig är lyckan total när jag lyckas med vändningen. I mitt fall knyter jag då ihop min vänsterhand till en sten, samtidigt som jag skriker YES, så att grannarna undrar vad det är för psykfall som bor borta på 8E.
Jag upprepar  beteendet gång på gång. Smör på stekpannan, häller i smet, låter det bli lagom varmt, sedan kommer fjärilarna i magen, jag kastar upp pannkakan i luften, jag lyckas, och knyter min näve direkt och skriker YES!
30 procent av pannkakorna hamnar någon annanstans än i stekpannan. Det får jag köpa. Ibland får jag göra en helt ny smet bara för att jag har en dålig dag. Men det skiter jag i- jag kommer bara ihåg dem jag lyckas med, och det är då jag knyter min näve.

Vad som är det fantastiska med det här är att jag kan ta med "min knutna näve" vart jag än går. Med min knytnäve kan jag styra mitt tillstånd. Det är så kroppen och knoppen fungerar. Hela ditt nervsystem är utvecklat på detta sätt.
När domaren blåser igång matchen, knyter jag min näve. Har jag ett viktigt möte eller telefonsamtal där jag måste vara på topp, då knyter jag min näve.
Du kan göra likadant. Det behöver inte vara pannkaksvändning.
Bara det är något som gör dig nervös (fjärilar i magen), du lyckas, och direkt en knuten näve.

Alla i min omgivning undrar varför jag håller på med sådana här saker?
Jag vill ju bara bli en så bra fotbollspelare som möjligt.

Nyckeln till framgång.

Ett fotografi!

Bilden är tagen på Bolognas flygplats. Mannen bakom kameran är Tim Sparv eller Emil Jensen.
Vet inte på hur många flygplatser, hotell eller träningsläger jag gått omkring med någon konstig bild bak på jackan. Ovetandes. Tack alla!

Ytterligare en proffsmiddag?

Min lagkamrat Emir Kujovic ska bli turk. Han har skrivit på för ligatrean Kayserispor. Grattis!
Jag är övertygad om att det kommer gå bra för Emir. I rätt miljö kommer han kunna blomma ut till den spelare som alla vet att han kan bli. Nu säger jag inte att Halmstads BK har varit fel klubb för Emir. HBK är nästan rätt klubb för alla unga spelare som vill ta klivet ut i proffsvärlden. I Halmstad kan du utvecklas i lugn och ro med bra människor. Inga "måste" krav eller clowner som knackar på din dörr när du inte presterar.
Men i HBK kom han så långt han kunde komma. Då är det bästa att gå vidare.
Emir är en stor och stark forward (mycket bänkpress) som kan avsluta med bägge fötterna.
Emir har egentligen allt som jag inte har- då blir man proffs.
Imorgon blir inte min främsta uppgift att önska honom lycka till- nu gäller det att vi får till en proffsmiddag. Jag vet hur det kommer att bli till en början: Emir kommer inte vilja vara så sugen på att bjuda.
Inga konstigheter med det, utan så har alla spelare som lämnat HBK fungerat.
Visst finns det någon enstaka som visat barmhärtighet. Senast hade Tim Sparv ett bra kalas på Gastons.
Det kostade- men det smakade också. Mycket uppskattat.
Värsta tänkbara är om han skulle göra en "Emra Tahirovic". Emra lämnade klubben 2007 och så fort papprena var påskrivna så såg vi honom aldrig mer. Ett par dagar senare hämtade föräldrarna hans kläder och skor på hans plats. Felet var bara att de tog lite väl mycket (av misstag gissar jag), Markus Gustafsson som hade platsen bredvid blev av med både sina jeans och sin tröja.
Själv behöll jag ett par Adidas-skor som han hade glömt kvar (tack Emra).
Materialare Kjell var mest orolig om han skulle få tillbaka sitt tennisracket som han lånade ut veckan innan till Emra. Det fick han inte. Det var bara för Kjell att åka till Intersport och köpa ett nytt.
Nu hoppas vi på Emir.

Tack mina underbara lagkamrater.

"What the fuck"!

Real Madrids tränare José Mourinho drar allt till sin spets. När hans lag idag möter Real Murcia (ett skitlag), så förväntar han sig bara det bästa av sina spelare: "Om förra årets situation upprepar sig (0-4 i första matchen mot division 3- klubben Alcorcon, 1-4 totalt) kommer jag att stryka de som spelar från min lista, eftersom de kommer att vara döda för mig."

Jag tredubblade antalet besökare på min blogg igår. Att skriva om AIK engagerar. Aftonbladet citerade min blogg och direkt small det till och det började ringa i min telefon. Detta såg jag i efterhand eftersom man aldrig ska ha på telefonen när du möter AIK. Varken dagen före match. Matchdagen. Och helst inte dagen efter. Efter tolv år i Allsvenskan har jag lärt mig det. Jag är säker på att det finns AIK-"supportrar" som fortfarande ringer runt och försöker störa spelare så mycket dem bara kan.

Kul att jag kunde göra någon glad igår på Örjans vall. Daniel Kristoffersson på Expressen berättar på sin blogg.

Dagen efter en förlust mår du ganska dåligt. Tog mig en tröstfika precis. Tryckte i mig tre delicato-bollar till kaffet. Det var två för mycket.

Kung?

Vi ska klara det här!

Det finns två vägar att gå efter en förlust. Antingen väljer man den enkla vägen. Flykt. Du spyr galla över spelare, ledare och HBK som klubb.
Du sprider den här skiten vidare till arbetsplatser, skolor eller rent av till din familj.
Jag kan förstå det. Jag kan själv välja den vägen ibland. Men när du fått ut dig skiten måste du gå vidare.
Då kommer du till den svåra vägen.
Det är en väg som man egentligen inte vill ta. Människor är bekväma och att välja den svåra vägen tar mycket mer energi. De flesta orkar inte gå den vägen- kampens väg. Du måste gå emot strömmen. Du måste ta den där skiten på kafferasten eller var skitsnacket nu än odlar sin väg.

Jag har varit i den här sitsen många gånger förr.
Det viktigaste är att hålla samman! Som spelare bör du inte läsa tidningarna. Inte fokusera på motståndare eller domare. För varje gång du gör det, lurar du dig själv.
Vi har två matcher kvar. Det hade kunnat vara värre. Vi hade kunnat heta BP, Gefle, Åtvidaberg eller för den delen AIK.
Alla är bakom oss i tabellen. Det är så vi får se det. Något ljus måste vi hitta.

Men i kväll väljer jag den enkla vägen. Jag känner bara hat, frustration och vrede.

Imorgon är det en ny dag. Då tar vi i HBK upp kampen igen.
Vi ska klara det här!

AIK och Alex Miller!

Förmiddagen ägnades åt att skjutsa runt Maja bak på cykeln till olika vattenpölar.
-Pappa Pappa, där!
Av med henne från cykeln. Sedan hopp hopp hopp. Upp på cykeln igen för att leta ännu en pöl.
-Pappa pappa, där!
Och så höll vi på. Tror vi hann med 11 stycken innan Charlie började yla.

Det har regnat overkligt mycket i Halmstad de senaste dagarna. Och som fotbollspelare tänker du ofta på hur planen kommer se ut till nästa match. Har ännu inte sett någon planteckning på Örjans vall, men jag hoppas och tror att planskötarna vet vad dem gör.
Morgondagens motståndare, AIK, har en speciell tränare från de brittiska öarna, Alex Miller. Han ser ut som en gammal krigsveteran. Var tvungen att spola igenom filmen Plutonen för att se om han påminde om någon från vietnamkriget. Två stycken var han lik. Båda var onda.
Jag ska titta lite extra noga imorgon och se om han är lika farlig i verkligheten.

AIK:s år har varit märkligt. SM-guld förra året och nu precis ovanför kvalplats. Utåt sett har deras styrelse agerat märkligt. Behandlingen av Walid Atta tycker jag har varit under all kritik. Att stänga av en spelare som inte vill förlänga sitt kontrakt är inte ok.
Och det säger vad alla redan vet- fel människor styr AIK.
Samtidigt har jag en väldig respekt för klubben. De har helt klart den bästa stämningen. Supportrarna (räknar inte med drägg) är ett par klasser bättre än alla andra på att skapa stämning. AIK behövs i Allsvenskan, och jag får gåshud varje gång jag tänker på bortamatcherna i Stockholm (utom den gången då jag fick en korthållare i huvudet).

Med härlig stöttning från hemma-publiken kommer vi att vinna imorgon!

Gå gärna in på HBK-TV och se när vi spelar bowling. När jag såg mig själv bokade jag klipptid på studs. Om en månad hade jag sett ut som Rober Wells. Det håller fan inte.

Miller.

Fan det är lördag- en hyllning till Fylle-Thylle!

Mattias Thylander- den pefekta lagkamraten. Han hade två smeknamn: Samba-Thylle och Fylle-Thylle.

I HBK märkte vi varken av några dribbelkonster eller att han ville ta den där extra stänkaren. 

För mig var han bara en fantastisk lagkamrat.

I dag jobbar han med att sälja värmepumpar tillsammans med sin farsa. Samtidigt som han lirar i Höörs IS, division 3. På fritiden bloggar han framgångsrikt på Skånskan.se
En hyllning från ett Offsidenummer våren 2009:
Häromdagen satt jag i omklädningsrummet och tittade på mina nakna lagkamrater. Någon snärtade en handduk på någons stjärt, en annan sprutade kallt vatten över en annan. Några snackade om glidtacklingar. Andra om vilket TV-spel som var bäst – Pro Evolution eller Fifa 09. Alltså, en helt vanlig eftermiddag i omklädningsrummet.

Så höjdes volymen på stereon och en rappande hiphopare skrek ur högtalarna.

Man började bråka framför spegeln, någon hade snott hårvax av någon.

Jag hörde beklagande röster om jobbiga löpträningar. Och plötsligt fick jag en lusing i bakhuvudet:

– Hey Texas, sitt inte där och grubbla!

I det ögonblicket kände jag att jag saknade Mattias Thylander mer än någonsin. »Thylle« – den perfekta lagkamraten.

Han kom som ett yrväder till HBK 2002. Skåning, skallig, snäll och alltid glad. Efter några veckor stod det också klart att han var smart, ödmjuk, intresserad och ansvarstagande. Han hade en jävla energi, och social kompetens i världsklass. Varje morgon stod han utanför omklädningsrummet med en kopp kaffe:

– God morgon, Texas! Sovit gott? Lite kaffe i dag?

Han visste vad städerskans son hette i mellannamn, han bakade »Thylles banantårta« när materialaren fyllde år. Han peppade lagkamrater som hade det tungt. Låg vi under med 5-0 i 85:e minuten, skrek han: Grabbar, sista målet vinner!

En enkel människa med enkla mål. För Thylle handlade det om att ha kul. Och kul för honom var att få alla i laget att må bra. Jag vägrar påstå att det var bättre förr. Det får andra göra. Men en sak hävdar jag med bestämdhet – killar som Thylle växer inte längre på träd.

I dag är det mera individualism, både på och utanför planen. De yngre är mer intresserade av att få till frisyren före en match än att peppa varandra. De är trötta och kommer gäspande till träningar med vita hörlurar i öronen. Man tackar inte varandra efter en match. Tio minuter efter en förlust står spelare och skrattar. Man pratar om Ferraris. Va fan, Thylle åkte alltid rullskridskor till träningarna.

Men det är väl så, jag börjar bli gammal. Eller så är det andra förutsättningar i dag. På Thylles tid, åtminstone när han slog igenom, jobbade alla halvtid vid sidan av fotbollen. Man lärde sig det sociala spelet. I dag har man knappt gått ut gymnasiet, aldrig haft ett sommarjobb – folk vet inte hur man betalar en räkning. Framför allt vet man inte om att det finns andra än en själv i världen. Att det kan vara kul att ställa en fråga till, att det kan vara kul att hjälpa andra, att det kan vara kul att vara en riktigt bra lagkamrat.

Den goda lagkamraten är en utdöende art.

Jag saknar Thylle.

Igor var också en bra lagkamrat. Trots att han tog en cigg före match. 

Och två efter.

Vi spelar fotboll också!

Till alla er som tror att vi i HBK bara ägnar oss åt bowling, kebabpizzor och bänkpress: Vi spelar fotboll också. När jag är ute på skolor har dock en del barn svårt att ta till sig att vi är fotbollspelare till yrket.
-När er pappa åker till jobbet, åker jag och tränar fotboll.
Barnen sitter som fågelholkar. När jag förklarat det ytterligare tre gånger, och de fortfarande inte förstår,brukar jag dra till med att jag är pilot. Det tycker dem är häftigt. "Du flyger flygplan och spelar i HBK".

Tyvärr kommer jag inte att skriva om bredsidor här på bloggen. Eller press och understöd, eller om skott i stolpen. Jag lever med fotbollen väldigt många timmar per dygn, och ska jag dessutom skriva om det blir jag deprimerad.
Vet inte hur många bredsidor jag slagit i mitt liv..? En miljon kanske, och för mig är det lite som att stå vid ett löpande band.
Ibland kan vi fotbollspelare också längta till fredag. Trots att vi lever vår dröm.

Besiktade bilen idag efter träningen. En mycket trevlig herre förklarade hur det såg ut under bilen. Han pratade om styrning hit och dit. Jag lyssnade, nickade men fattade egentligen ingenting.
Istället passade jag på att besikta synen..! Bilprovningen har satt upp någon sponsorgrej på väggen, och från 5 meters avstånd kan du testa din syn. Jag var felfri.
Mycket viktigt eftersom min hörsel varit bristande under hösten. Jag har ju suttit ohälsosamt mycket på bänken i år och efter varje match har det pipit i mina öron. Tränare Lasse är väldigt engagerad på matcherna och han skriker mer än duktigt. Vårdpersonalen som sitter närmast honom har öronproppar.
Det borde jag också ha haft.
Nu hör jag det där pipandet igen.

Detta är inte min bil.

Är en minut på Camp Nou mer värt än 12 säsonger i Allsvenskan..?

Det blev bowling i förmiddags. Ett bra val från tränarstaben. Bowling är roligt, i två serier, sedan känns det som man ätit en portion för mycket. Vi spelade tre, och jag kände att jag inte kunde hålla ihop det mot slutet. Min bästa serie slutade på 144, och på det slog jag mina spelkamrater Tommy Jönsson och brassen Anselmo.
Anselmo som knappt sett ett bowlingklot började med strike. Verkligheten hann ifatt honom och han kom aldrig över 100.
På banan bredvid spelade Zwirzdauskas (stilen var ungefär som Arnold Schwarzneggers), Mikael "Gus" och Anel.
"Gus" körde med klassisk Emil Jensen taktik. Du undervärderar dig själv, men lik förbannat är det du som slutar som segrare. Vet inte hur många gånger jag hört Jensen gnälla om hur seg, trött och sliten han varit i benen inför intervallerna genom åren. Ändå sprang han som en skållad råtta in som segrare. Skottpengar på sådant beteende.
Anel spelade för tredje gången i sitt liv och krossade mig.
Totalsegrare blev Kalle, vår målvakt. Gick på kraft och slutade på 177. 
Emil Salomonsson borde inte spela mer bowling. Mycket dålig (men rolig att titta på).
Själv kom jag någonstans i mitten. Men spelade snyggast. På fotbollsplanen är jag både ful och kantig men på en bowlingbana är jag väldigt elegant. Och så spelar jag med skruv.
---
Igår hoppade min förra lagkamrat Peter Larsson in i 89:e minuten, när hans FC Köpenhamn mötte Barcelona på bortaplan.
Jag låg sömnlös i natt och funderade: Är en minut på Camp Nou mer värt än tolv år i Allsvenskan..?
---
Eftersom jag är Spelarföreningens representant i HBK, är det min plikt att samla in rösterna på vilka vi spelare tycker har varit världens bästa 2010. FIFA håller i jippot och utser vinnaren någon gång under hösten.
Jag röstade på mig själv. Och med det fick jag flest röster i laget.

Världslaget enligt HBK:
Målvakt: Casillas, Real Madrid

Backar: 
Pique, Barcelona,
Alves, Barcelona,
Lucio, Inter
Ramos, Real Madrid/Evra, Manchester United

Mittfältare:
Xavi, Barcelona
Sneijder, Inter
Özil, Real Madrid
Iniesta, Barcelona

Forwards:
Messi, Barcelona
Ronaldo, Real Madrid
Etoó, Inter

Det viktigaste är att spela snyggt.

Jag glömmer aldrig när jag sköt Samuel Wowoah i röven!

Imorgon förmiddag är det dags för att krascha några go-cart bilar, eller döda varandra i paintball, eller så blir det vanlig enkel mjuktennis.

Det är alltså dags för en annan aktivitet än fotboll.

Lasse var hemlighetsfull efter dagens träning men ville inte avslöja vilken typ av galenskap vi ska hitta på.

Paintball är en personlig favorit, och jag glömmer aldrig när jag sköt Samuel Wowoah i röven från en meters håll. Vilken underbar syn! Han blev tokig och påstod att jag redan var träffad och ute ur spelet. Och visst hade han rätt, men jag kunde inte låta bli.

De flesta av mina lagkamrater tycker att go-cart är roligast. Folk kör som dårar, så det är inte riktigt min grej. Jag brukar hamna på platserna 15-16, av tjugo startande. Anel brukar komma sist eller någon junior som inte har körkort.

Förra året låg vi en del på spa för att rädda kontraktet. Vi hade en bastutant som viftade handdukar i ansiktet på oss för att vi skulle prestera bättre på fotbollsplanen. Japansk tvagning fanns också som alternativ.
Det fungerade- vi höll oss kvar!

Värsta tänkbara scenario imorgon är om vi ska se någon dvd om hur AIK spelar, eller något annat tråkigt. Va fan, det kan vi ju göra till helgen.

Akta rygg.

                                          

Nytt nummer av fotbollsmagasinet Offside ute i butik!

Nytt nummer av fotbollsmagasinet Offside ute i butik! 148 storslagna sidor!

Ett litet axplock från min krönika i tidningen. Mitt avslut i Halmstad BK:
I tio år. nästan en tredjedel av mitt liv, har Örjans vall varit min arbetsplats. Varje morgon har jag åkt samma väg förbi Örjansskolan, sedan raksträckan längs med Nissan. Jag har hälsat på städerskan Siv varje morgon, gjort high-five med materialare Hasse i omklädningsrummet och bankat på toalettdörren exakt 09.35, då Zwirzdauskas suttit och skitit.
Det enda jag vet är att jag gjort mitt bästa. Jag har älskat HBK. Och ibland har HBK älskat mig. Jag vet supportrar som döpt sina hundar efter mig. "Hej lille Texas" kan jag höra på stan och så ser jag en golden retriever som blir klappad av en tant.
Jag har också börjat fundera över min ekonomiska situation. Kan jag ha samma mobiltelefonabonnemang framöver?  Ska jag börja handla på Lidl redan nu? kan jag skita i att betala TV-licensen?
Det är deppigt ibland. Men ännu mer är det spännande. Jag har en ny framtid!

Fotbollen är min ventil!

Tisdag och ledig dag i HBK-fabriken. Jag passade på att ha en heldag tillsammans med Maja. Ett av projekten var att åka till Stadsbiblioteket för lite lek och boklåneri.

Det började inte så bra. Hade extremt svårt att hitta en parkering. Men tillslut såg jag en på håll och körde närmare. Precis när jag ska svänga in kommer det en blå Volkswagen och tar den sista platsen. Jag blir helt överrumplad, inga tvivel om vem som var först. Jag vevar ner rutan när jag ser den ena tanten kliva ur (hon som kör vågar inte visa sig). Jag öppnar munnen.

Utanför fotbollsplanen uppfattas jag som en väldigt lugn kille. Folk kan nästan bli provocerade.
-Tänder du aldrig till Texas?
 Jo det händer. Men ytterst sällan. Jag försöker räkna till hundra när något händer.
-Men hur får du ut din ilska då?
Det får jag på träningsplanen. Fotbollen är min ventil. Torbjörn Arvidsson, vår individuella tränare brukar döma på träningarna, oftast inkonsekvent (med flit), och det blir min räddning.
När det är som värst ropar jag ut någon könssjukdom och kör fuck-you tecknet rakt upp i himlen. Självklart är detta inget jag är stolt över. Men någonstans måste adrenalinet ta vägen.
Är det någon som tränger sig före mig i kön på ICA, är det Tobbe jag blir arg på dagen efter.
Kastar Maja ner sin tandborste i toaletten är det Tobbe jag skäller ut nästa morgon.
Jag är väldigt tacksam över att Tobbe finns. Han borde ha löneförhöjning, för i HBK är jag inte ensam.

Jag släppte lös Maja på biblioteket. Hon fick välja helt fritt bland barnböckerna. Hon kom tillbaka med Alfons Åberg på persiska och Tintin på finska. Tydligen hade hon hamnat på helt fel avdelning.

Tillbaka till mina kära vänner på parkeringen:
-Hur tänkte ni nu då, frågar jag.
-Äh, vi hade tänkt på den här platsen innan, så vi tog den.

Bilar på en parkering.

Så slutar toppstriden i Allsvenskan!

Fick ett samtal från en journalist i dag. Han ville att jag skulle tippa den Allsvenska guldstriden.

Vi i HBK ledde Allsvenskan senast 2007. Då älskade man att läsa tidningarna om hur vissa personer spekulerade. Man älskade att vara i rampljuset.
När du inte är med i toppen, så bryr du dig inte. Det är knappt så jag vet vilka som leder. Det gör för ont att engagera sig. Som fotbollspelare bryr du dig bara om vilka lag du har runt omkring dig i tabellen. I år vet jag skadligt mycket om Åtvidaberg, Gefle, GAIS, Brommapojkarna och inte minst AIK, vår nästa motståndare.

Precis så här svarade jag till journalisten, men han ville ändå ha några kommentarer.
OK. Helsingborg har gjort ett fantastiskt år. De har börjat i rätt ände. Precis så som jag själv skulle göra om jag var tränare. De har letat människor. Rätt människor som delar klubbens värderingar när det gäller det mesta: spelsätt, attityd, hur du ska vara på och utanför planen etc.
Markus Lantz är deras viktigaste spelare. Har dock haft lite svårt med honom på grund av hans saknad av självkritik. Har han någon gång kunnat acceptera en frispark emot sig? Samtidigt har de roliga gubbar på kanterna. Mattias Lindström är en humörhöjare både på och utanför planen. På matcherna brukar han gå och småprata med sig själv, och då höjer jag ett varningens finger om han är normal.
Christoffer Andersson är också rolig med mycket tydliga åsikter om hur fotboll ska spelas.
Att Conny Karlsson skulle lyckas som tränare vid 83 års ålder är en bedrift!

Malmö FF är ett gäng lirare som fungerar som ett lag. Tränare Roland Nilsson är en stabil människa som jag träffat några gånger. Jag gillar honom och är imponerad av hur Malmö har lyckats i år. Bästa spelsättet av alla lag. Och de vågar genomföra det match efter match.
Molins på högeryttern har jag mött några gånger och han är skarp. Men att han gick ut i media efter sin debut och sa:"Texas var uppe på läktaren och köpte kebabrulle", var inte lika smart. Jag glömmer inte sådant och möts vi igen så måste jag sparka ner honom. Jeffrey på andra kanten är en riktig glidare. Har hört många roliga historier om honom sedan hans tid i HBK.
Varje vinter hade vår förre tränare Tom Prahl tävlingar i längdskidor (Jeffrey kunde då inte ta sig framåt en meter!), och hockey (han kunde inte ta sig ut på isen!).

Eftersom vi möter Helsingborg snart så hoppas jag vi spelar bort dem från guldet. Malmö FF är ingen drömklubb för mig, men de tar hem det om deras ungdomar står pall.

Det kommer avgöras den 7:e november. Och jag kan inte bry mig mindre.
I HBK har vi fullt upp med oss själva.

Så här mycket bryr jag mig om guldstriden.

"Ta av dig trosorna Texas"

Idag värmde jag upp i lite drygt 45 minuter. Kändes ganska bra i början. Sedan insåg jag att vi var tvugna att värma precis framför rullstolssektionen. Som vanligt gjorde jag mitt bästa för att inte vara i vägen.

Fick springa med lite lätt böjd rygg. Efter ett tag gick jag ner och stretchade på knä, bara för att inte skymma sikten för åskådarna. 

Mitt i allt detta kommer en tant och säger till mig "Du står i vägen"! Jag svarade att jag inte kunde kröka min rygg mer. Och sedan sprang jag åter med böjd rygg för att visa henne att jag hade kommit till mitt maxläge. 

Annars var Mjällby-publiken ganska snälla mot oss avbytare. "Gå och klipp dig Texas" kom bara en gång idag. Värst har det nog varit på Söderstadion. Jag älskar deras publik men det brukar vara några stycken där som drar det till sin spets. "Ta av dig trosorna Texas" brukar vara ett stående inslag uppe i Stockholm. 

Vi åkte redan igår till Hällevik. Samhället har bara 900 invånare men lyckas ändå ha ett fotbollslag. 

Att de dessutom ligger i Allsvenskan är egentligen obegripligt. Samtidigt känner man engangemanget runt läktarna och på fotbollsplanen. Mjällby andas fotboll!
Och lantbrukeri.

Vi bodde på ett hotell som låg precis vid vattnet. Fantastiskt läge med underbar utsikt!

Men hotellet har stått stilla sedan 1991. Det var då hotellet renoverades senast.

Vad som bäst beskriver det är när vi ska ha genomgång i konferenslokalen. På väggen hänger en världskarta. När jag tittar närmare ser jag länder som Jugoslavien och Sovjetunionen. 

Finns inte så mycket att säga om matchen i övrigt. Mjällby var lite bättre i andra halvlek. Vi får ta nya tag mot AIK. 

Välkomna den 25:e oktober till Örjans Vall! Då ser jag fram emot mer glåpord och en rak rygg!

Ungefär så här såg jag ut.

Tvillingarna Texas rullar mot Mjällby!

Magnus Bahne är den sjukaste lagkamrat jag haft. På ett positivt sätt! Han var en komiker och artist i samma förpackning, och på fritiden spelade han fotboll.

Här är en bild från förra året. Hatten som Bahne har på sig kommer från vår sponsor Korvpojkarna. En av killarna där gav mig den i present på min födelsedag. Notera att hatten har  kompletterats med en del löshår/Texashår.  
Ett gediget arbete som Magnus Bahne tyckte var väldigt roligt.

Tvillingarna Texas.

"Vi kan inte bli bättre"

Pat Riley, som tidigare tillhörde organisationen i Los Angeles Lakers, är den tränare som haft flest segrar i den amerikanska baskethistorien. Vissa säger att han hade tur därför att han hade så fantastiska spelare. Men det är inte hela sanningen.
Säsongen 1986 hade han ett mycket stort problem att lösa. Många spelare hade gjort vad de tyckte var deras bästa säsong. De gick runt med en föreställning om att "vi kan inte bli bättre".
Pat beslöt sig då för att arbeta med förbättringar i små steg. Han övertygade spelarna att en förbättring av deras spel med bara en procent skulle leda till en avgörande skillnad för hela säsongen.
Detta kanske inte verkar tillräckligt men om du tänker dig tolv spelare som vardera är en procent bättre på plan, på fem områden så skapar laget en förbättring på 60 procent.
Det största värdet med detta är att alla trodde att det var genomförbart. Alla spelare tyckte att de kunde ge en procent mer än de tidigare gjort. I sin tur skapade detta en enorm snöbollseffekt. De flesta förbättrade sig med minst 5 procent och många så mycket som 50 procent.
Enligt Pat Riley blev 1987 deras enklaste säsong någonsin.

En procent räcker.

Anel Raskaj visade gott psyke!

Anel visade gott psyke och levererade tre familje-pizzor till träningen. All heder till honom. Att han fyller år den 19 augusti och levererar idag, cirka två månader för sent, gör inte så mycket när kvalitén är så hög.
Mikael Rosén tog påpassligt med sin son Linus som smaskade på. På det sättet sparade familjen in 53 kr.

Annars är det inte ovanligt att en del spelare bjuder ett halvår efter att de fyllt år. Jag håller i listan och börjar nu intensivt leta upp alla som har slinsat under året. Det är inget roligt jobb att behöva gå runt med blåslampa i röven på vuxna människor.
Säger jag till en lagkamrat på måndagen att han ska bjuda följande måndag, blir det för stressigt..! Därför halas allt och då kan en vecka bli till en månad, och en månad kan bli ett halvår.
Trots detta måste jag säga att jag tycker om mina lagkamrater väldigt mycket.

17-årige Thydell har visat god anpassningsförmåga. Jag sa till honom på måndagen och två dagar senare stod tårtan på bordet i omklädningsrummet. Hans farfar är en gammal bagare och gjorde en enastående tårta. Det kan bli något stort av honom i framtiden!

Höjdpunkten på alla träningar är när vi kör "kvadraten". Oftast 6 stycken som står utanför kvadraten medan två är inne och jagar. De äldre har en kvadrat. De mittemellan har en. Och kycklingarna har en.
Ledarna brukar vara med och allt går i glädjens tecken!

Lite allmän info om ledarna och deras fysiska problem:
-Torbjörn Arvidsson-individuell tränare, lider av trasig rygg och utsliten höftkula.
-Michael Svensson-andretränare, lider av ett knä som inte tål minusgrader.
-Anders Smith-lagledare, har inga knän.
-Lasse Jakobsson-tränare, senast jag frågade var det diskbrock.

Imorgon rullar bussen mot Mjällby. Vi tänkte hämta hem lite poäng. Trevlig fredag allihopa!

                                                          En blåslampa.

Min förebild på fotbollsplanen!

Fotbollspelare har förebilder som Ronaldo, Beckham eller Zalatan Ibrahimovic. För mig är detta fantastiska fotbollspelare. Men den person som betytt mest för min fotbollskarriär är Apples grundare Steve Jobs..!
För mig är han ett geni och inspirerar mig varje dag. Både på och utanför fotbollsplanen.

Här får ni två länkar till hans tal till Stanford Universitys avgångsstudenter 2005.
"Stay hungry- Stay foolish". Allt har ett syfte.

Talet från Youtube.
Talet i text.

En musiker på mentalsjukhus!

För att lyckas måste man ha ett långsiktigt perspektiv.
En ung man lämnade skolan. Han bestämde sig för att inte längre vilja vänta på att fullfölja sin dröm om att bli en berömd musiker. Men hans dröm realiserades inte fort nog. I själva verket undrade han vid 22-års ålder om han fattat fel beslut, och om ingen någonsin skulle älska hans musik.
Han hade spelat på pianobarer och var luspank. Sov på tvättinrättningar eftersom han inte längre hade någonstans att bo.
Han bestämde sig för att begå självmord. Men lyckligtvis tänkte han över situationen ytterligare än gång. Och hamnade på mentalsjukhus. Med tiden mådde han bättre. Han återtog sitt beslut om att bli musiker och följde långsiktigt upp sin dröm igen för att nå fram dit han ville. Namnet? Billy Joel.
Även om du upplever svårigheter idag. Så kan du vara säker på att det vänder. 90 procent av alla människor är närmare än de tror.
Men bara om man lyckas hålla fast vid sin långsiktiga plan.

Emil i Lönneberga!

Det finns viktigare saker att skriva om. Varför USA dödar oskyldiga i Irak, eller varför Burma kan hålla frihetskämpen Aung San Suu Kyi fängslad i över 14 år utan att någon verkligen gör något åt saken.
Men idag stör jag mig på annat:
Emil i Lönneberga:
Jag gillar Astrid Lindgren. Enligt mig var hon ett geni med alla sina barnböcker, filmer och sånger. Personligen hade jag inte kunna klara min barndom utan "Rasmus på luffen" och "Bröderna Lejonhjärta". Men i avsnittet "Koa är galen" med Emil i Lönnberga går det för långt. På riktigt. Emil gör ett misstag och ropar in en brödspade under en auktion. Emils schizofrena (ena stunden jätteglad och skrattar, andra stunden skriker han okrontrollerat ut svordomar) pappa Anton tar då och gör ett stryptag(!) på Emil, kort därefter toppar han detta med att slita sönder hans hår.
Att aga barn i Sverige förbjöds 1979. Den här filmen gjordes 1972 så det förlåter väl historien lite. Men när jag tittade på Maja när hon oroligt undrade vad pappa Anton gjorde, ville jag göra något åt saken.
Nu har jag gått med i BRIS. Det borde du också göra!

                                                        Emil då.

                                                       Emil nu. På riktigt.

Så här stoppar jag världens bästa fotbollspelare!

Mentala bilder

Att resa i tiden är omöjligt. Att stoppa Messi ska kännas naturligt. Träna med ett gäng 7-åringar i ett par veckor. Låt dem utmana dig med dribblingar. Smäll på. Tackla dem. Visa vem som bestämmer. Snart har du skapat en bra mental bild i ditt huvud. Steg 2: Var positiv, blunda och tänk på att du sedan möter någon ytter i Skövde eller Halmia.

Du äger. Om någon vecka är du snart redo.

Ta hjälp av lagkamraterna

Tänk så här: Vad är du bättre på än Messi? Förmodligen allt som inte har med fotboll att göra. Tyvärr räcker inte det. Messi är världens bästa med boll. Men utan boll är han inte lika bra. Klas Ingesson var bättre. Se till att han inte får boll. Styr dina lagkamrater, håll spelet på den andra kanten. Barcelonas Xavi slår 3 gånger så mycket passningar till rätt adress än alla andra- punktmarkera dina motståndares speluppläggare.

Får han ändå boll. Var aldrig ensam. Då kan det vara som att möta Hells Angels i en mörk gränd (inte bra!). Enda sättet är att hjälpas åt. Ha understöd. Stanna farten. Ring 112.

Gå på kropp

Messi pissar på världens vänsterbackar när han börjar snurra runt. Så pissa tillbaka. Hitta saker som gör honom arg. Fråga om han lider av Messie-syndromet (Se här- det finns!), kalla honom dvärg, slå honom i magen. Materazzi lyckades med Zidane, du kan lyckas med Messi. Om inget funkar- kapa honom så att han inte kan fortsätta. Det röda kortet får du ta för alla vänsterbackars skull.

Iron Man!

Dave Scott är en disciplinerad idrottsman i världsklass som vunnit Ironman sex gånger. När Scott tränar består träningspasset av att han cyklar närmare 14 mil, simmar 2 mil och att han springer nästan 3 mil- i snitt, varje dag. För att öka sin prestation står han varje dag och sköljer sin keso för att minska fetthalten i den- och vi talar här om en man som under sin dagliga träning förbränner minst femtusen kalorier. 

Det finns inga bevis för att han behöver skölja keson för att vinna Ironman, och det är inte heller själva poängen. Poängen är att han tror att kesosköljningen ska ge honom det där lilla extra försprånget som ska göra honom lite bättre. 

Dave lever varje dag efter ett ultradisciplinerat, konsekvent program. Att skölja keson är bara toppen på ett isberg. 

För 99,9 procent av världens befolkning är detta inte rimligt.

För Dave är det vardag. 

Ett annat exempel: De kända investerarna Salmon Brothers i New York träffar inte sina blivande kunder en gång i månaden eller en gång om dagen, utan tre gånger varje dag.

Det är orimligt.

Men det fungerar.

De flesta människor är rimliga, därför lyckas de bara rimligt bra. 
Hur ofta sköljer du din keso? Hur ofta träffar du dina kunder? Hur ofta vågar du vara orimlig?

James Gandolfini i Sopranos!

James Gandolfini, killen som spelar Tony Soprano i TV-serien Sopranos, fick frågan av en ung skådespelarstudent: Gör du någon speciell sak eller rutin för att göra dig riktigt förbannad innan en scen?
James svarade inte rutinmässigt utan berättade öppet om sina psykotiska hyss. Han växlar mellan fyra saker:
*Sten i en sko
*6 koppar kaffe (James gillar inte kaffe)
*Sova 2-3 timmar per natt i en vecka
*Slå huvudet i en vägg precis innan det är dags

Bara en sak funkade inte. Han var tvungen att göra alla fyra för att få maximal effekt av sin kapacitet som arg skådespelare. Detta låter onormalt för många. Men onormala människor vinner priser.

En kille som visar briljans: "Katastofalaomslag.blogspot.com"

Taget direkt från "Herr Drycks" blogg. Han samlar maniskt på vinylskivor med fula omslag. Vet i övrigt inte vem han är eller vilket mentalsjukhus han ligger inlagd på. Men rolig är han iallafall. Gå gärna in på "Katastrofalaomslag.blogspot.com"

Aj. Var börjar man?
Vi börjar övergripande. Fyra håriga män i gult sitter på ett parkettgolv. Det är dassigt ljus, vi kan ana en stol ute till vänster och en matta till höger som nog inte var tänkta att komma med. Ovanför de fyra lurviga hänger texten "GAMMELDANSSVÄNG". Ok, där har vi upplägget.
Vidare till de fyra skyldiga. Högst upp finner vi en karaktär med sömnig/pårökt blick och en frisyr hämtad ur Bröderna Lejonhjärta, med kompletterande helskägg. Till höger om honom sitter en man som antingen låtit snuset rinna fritt eller som har en extra framtand i en härlig brun nyans. Frisyren och skägget påminner om den övre mannens, fast med en fyllig snedlugg. Tvärs över ute på vänsterkanten finner vi en makak. Frisyren är enormt böljande och tillsammans med det märkliga skägget råder ett hårigt kaos runt mannens ansikte. Nederst i mitten sitter den snälle och väna. På hjässan råder hög tupévarning, men i övrigt känns han som den oskuldsfulle i sammanhanget. Denna föreställning raseras fullständigt i samma ögonblick som man upptäcker Pungen.
1974.

Våga arbeta med de bästa!

Fick i dagarna en avhyvling på mailen. Jag hade inte gjort tillräckling. Det var rätt. Jag vet att jag kan bättre.
Att arbeta med de bästa kan vara besvärligt. De är orubbliga. De kompromissar ogärna.
Ibland kan de ge ett hotfullt intryck. Men de vill bara det absolut bästa. Det är inget du behöver vara rädd för.
Och ser de att du vill göra något bra kommer de följa dig. De vill nämligen också göra något bra!
Välj inte den enkla vägen. Jaga inte hela tiden beröm. Fråga istället: vad är det som fattas? Hur gör jag det bättre?

Frågar du tillräckligt många så kommer någon alltid hålla med dig att det inte var så illa.
Inte så illa. Men långt ifrån enastående.
Att arbeta med de bästa är ingen garanti för att det blir ett drömjobb, men chansen till det är större än om du samarbetar med en trevlig medelmåtta.

Men allt beror förstås på vilket resultat du vill ha.

Jim Morrison. Hatad av många. Älskad av dem som förstod bättre.

"Vi pratar hellre om Manchester Uniteds kantspel än om läget i Irak"

Det fanns en period i mitt liv då jag fikade med Samuel Wowoah 134 dagar i sträck. Sedan flyttade han till Stockholm och min fikarkompis försvann. Jag insåg att jag behövde nya intressen. Så jag började läsa böcker. Och jag gjorde det i smyg.

För som fotbollsspelare ska man inte tänka. Eller mer korrekt: man tillåts inte tänka. Tänker man så går det åt helvete. Klassiker: en spelare har missat ett friläge och säger till journalisten: »jag hann tänka för mycket«. Det kan säkert stämma, men vilken annan yrkesgrupp kan ursäkta sig med det? Att man tänker för mycket.

Myten om att vi fotbollsspelare inte är de vassaste knivarna i lådan stämmer kanske. Jag gjorde en enkät i laget, ville döda myten. Resultat: Är man under 22 år läser man aldrig skönlitteratur. I stället bläddrar man i sportbilagorna fyra gånger i veckan. Visst, vi nickar bollar både till höger och till vänster och dödar nog miljontals hjärnceller dagligen, men boven i dramat är inte det runda lädret. Det är i stället vardagen som fotbollsspelare som handikappar oss intellektuellt.

Vi är omgivna av människor som gör allt och lite till för att vi ska prestera max. Materialare Hasse viker våra kalsonger, tvättar våra kläder, häller upp vårt kaffe. »Sånt ska ni inte behöva tänka på«, säger klubbledningen. Till matcherna predikar tränaren: »vi har lagt upp taktiken, ni ska bara borra ner huvudet och köra«. Indirekt: tänk inte, bara spring.

När vi lämnar vår trygghetszon – Örjans Vall – är vi som en dagisklass på utflykt. Vi följer lagledare Smith vart han än går, gör vad han än säger. Går han på toaletten följer vi efter. Vi vågar inget annat, inte efter att ha hört talas om de tre landslagsmännen som snurrade bort sig på en flygplats.

Visst, vi pratar hellre om Manchester Uniteds kantspel än om läget i Irak. Men så lever vi också i en bubbla. Vi träffar sällan utomstående människor. Man blir socialt handikappad, van vid att få frågor från reportrar och supportrar, ovan vid att själv ställa frågor. Sociala tillställningar som dop och bröllop, där man lär sig umgås och diskutera med »vanligt folk«, närvarar vi aldrig på eftersom vi måste spela matcher.

Jag är övertygad om att vi inte är dumma i huvudet från början. Jag tror vi stöps i en vardag som är destruktiv för att utveckla intelligens. Vårt kulturella intag blir i bästa fall när det plötsligt står en brasiliansk anfallare eller en kazakstanier i omklädningsrummet. Vi frågar hur det är i deras hemland och får som svar att det är offensivare spel.

Men på ett område är vi i HBK bevandrade: teater. Enligt min enkät går vi i HBK i genomsnitt på teater en gång per år. Jag förstod först ingenting. Sedan hörde jag någon i laget:

– Den där revyn som vi alltid tvingas gå på med laget, den med Thomas Pettersson, det är väl teater?

                                                       Teater?

Han gick i konkurs vid 31-års ålder!

Han gick i konkurs vid 31 års ålder.
Blev besegrad i ett kongressval vid 32 års ålder.
Åter misslyckades som affärsman vid 34 års ålder.
Hans fru dog vid 35 års ålder.
Fick ett nervöst sammanbrott vid 36 års ålder.
Förlorade ett val vid 38 års ålder.
Blev besegrad i valet till kongressen vid 43 års ålder.
Blev besegrad i valet till kongressen vid 46 års ålder.
Blev besegrad i valet till kongressen vid 48 års ålder.
Blev besegrad i ett val till senaten vid 55 års ålder.
Misslyckades i sitt försök i att bli vicepresident vid 56 års ålder.
Blev besegrad i ett val till senaten vid 58 års ålder.
Valdes till Förenta staternas president vid 60 års ålder.
Mannen hette Abraham Lincoln. En världsmästare i att se livet från den ljusa sidan.

Alla behöver det här!

En ung man jobbade som springpojke på en reklambyrå. En dag sa han till sin chef: "Jag slutar. Jag ska bli trummis".
"Jag visste inte att du spelade trummor" sa chefen.
"Det gör jag inte", svarade han. "Men jag ska".
Några år senare spelade han i ett band med John Lennon.
Dem hette The Beatles och den unge mannens namn var Ringo Starr.
Han blev det  han ville bli innan han ens visste om han kunde.
För att han hade ett mål.


Om du vill veta hur ditt liv kommer att bli, behöver du bara veta vart du är på väg.

Imorgon är det tårta på träningen!

Pratade med Emil Jensen igår. Min förra lagkamrat och jag har en väldigt speciell relation. Ta bara en sån sak som när vi ringer till varandra. Vi kan inte börja med att säga varandras namn.
Jag börjar alltid med att kalla honom Heine. Heine var ordförande på 90-talet hemma i min moderförening. Det var en driftig herre, ägde bl a ett bryggeri där storsäljaren hette "Afro-Cola". Smakade precis som Coca-Cola fast med 95 procents mer socker. Tyvärr dog Heine alldeles för tidigt i sitt hem av strypsex(!).
Emil svarar mig med "Hej Muller". Det är efter en pokerspelare som var totalt oduglig på just poker. Han signum var att han alltid gick "all in" när han inte visste hur han skulle spela.
När vi tramsat färdigt med varandra i tio minuter så kan vi prata normalt igen. Emil vill ha över mig till Falkenbergs FF. Visst hade det varit ett bra alternativ men jag har inte pratat mer med dem än med någon annan klubb. Just nu är fokus på HBK.

Imorgon är det tårta på träningen. 17-årige Thydell ska bjuda, eller snarare så bakar väl hans mamma något gott. Det är alltid uppskattat med hembakat. Om det inte är Mattias Thylander som bjuder.
2003 hade han den sämsta tårtan ever. Han kallade den "Thylles banan-tårta", en fullständig katastrof.
Receptet: En lång banan,  lite grädde och en heroisk mängd socker. Det märkliga med det hela var att "Thylle" var hur nöjd som helst.
Idag har vi regler när det gäller våra tårtor. Räcker det inte till alla, får man bjuda igen. Det hände vår massör Hasse Bartholdsson. Eller är den för dålig så är det ombjudning. Vi vill inte råka ut för någon kommande Thylader igen.
Sedan avslutar vi med bastu. Zwirzdasuskas har sagt att han ska låsa in mig 2 x 15 minuter. Det var ett tag sedan sist. Han brukar göra det när jag inte sköter mig.

Efter morgondagens träning är vi lediga i fyra dagar. Ska bli riktigt trevligt!





Ni hittar mig även på: http://www.facebook.com/pertexas

Han tar mest i bänkpress i Halmstads BK!

Två tester i dag på fysen. Den som drog mest uppmärksamhet till sig var maxresultat i bänkpress.

Fotbollspelare har en förkärlek till att träna sina bröstmuskler (dock inte i närheten av hockeyspelare).
Alexander Prent tränar mest, och har gjort en fantastisk utveckling. Varje gång han går förbi spegeln tittar han lite extra. Men så var han mr beach 2010 också.
Mikael Rosen har också bra "kakor". Trots sin höga ålder, så gör han det där lilla extra som behövs för att ligga en bra bit över medel.

Personen som vann tävlingen idag var Tomas Zwirzdauskas. Inte ett dugg förvånande då han äter forwards till frukost. Men hade Johnny Lundberg satsat lite mer hade han säkert kunnat ge honom en match.
Sist kom Anel. Han tog lite mer än stången. Men han är ju betydligt bättre än oss andra med boll så han kvittar ut det ändå.
Själv gjorde jag en sådan insats att jag fick mig en tankeställare. Är jag verkligen så här klen? Samtidigt har jag stor potential (om jag får säga det själv) och är säker på att jag kommer klättra en del placeringar till nästa gång.

Ordens makt!

Enligt coachen Anthony Robbins beräkning beskriver 1051 ord positiva känslor, medan 2086 (nästan dubbelt så många) beskriver negativa känslor.
Bara som ett exempel fann han 264 ord för att beskriva sorgsenhet men bara 105 för att beskriva gladlynthet.
Inte konstigt att folk mår dåligt mer än de mår bra.

Vid en förlust skriker jag okontrollerat ut könsord och svordomar. De negativa orden haglar.
Inte konstigt att jag mår dåligt när vi torskar..

Vad gör du om tio år?

Tänk efter ett slag. Vad gjorde du för tio år sedan? Hurdan var du då? Vilka var dina vänner? Vad hade du för förhoppningar och drömmar? Om någon frågade dig vad du kommer att göra om tio eller femton år, vad skulle du svarat då? Har det blivit som du hoppades för tio år sedan? Ett decennium kan gå fort, ta vara på tiden.
Den viktigaste frågan som vi kanske borde ställa oss själva är: Hur kommer jag att leva under nästa tioårsperiod i mitt liv? Hur skall jag leva mitt liv idag för att skapa den morgondag som jag strävar efter? Vad står jag för från och med nu? Vad är viktigt för mig nu och vad kommer vara viktigt för mig på längre sikt? Vad kan jag göra idag som till sist kan ge mig framgång?
För så småningom kommer du fram till den dagen om tio år. Vem kommer du då att vara? Hur kommer du att leva?
Forma ditt eget öde. Håll fast vid din dröm.

Allsvenskan 2011- here we come!

"Nu är det klart!" Jag hörde orden i korridoren på väg in i omklädningsrummet. Jag fick en klump i magen. Jag gillar inte när någon säger att det är klart. Bara för att stabilisera mitt psyke sprang jag runt i Örjans Valls inre och letade trä. "Peppar peppar ta i trä" sa jag till mig själv när jag besökte bastun, gymmet, köket, tillbaka ner i omklädningsrummet igen för att avslutningsvis knacka på Rosen´s huvud.

Aspero idrottgymnasium (en bra skola!) var matchvärd idag. Vi spelare fick ett gäng mjuktennis-bollar (!) att skicka upp på läktaren. Jag tog sex stycken. Fyra till publiken. En kastade jag in i Brommapojkarnas avbytarbås, och en försökte jag träffa i huvudet på BP:s Olof Guterstam.
Olof är  för övrigt Allsvenskans smartaste spelare utanför fotbollsplanen. 2007 bar han hela Allsvenskan på sina axlar. Hans intervju med läkarrock i Sportspegeln är ett klassiskt TV-ögonblick för oss fotbollspelare. Aldrig förr hade en så smart människa spelat fotboll.

Joe Sise ägde och visade vägen med 1-0. Jonas, vår islänning, gjorde 2-0 med ett skott som jag inte trodde han hade i kroppen. Brommapojkarna var dåliga men vi var stabila, och att vinna en sådan här match är inte lätt. Du vinner inga matcher på beställning. All heder till spelare, ledare och supportrar!

Jag själv kom in i den 76:e matchminuten. Jag kände att jag fick lite extra applåder. Fantastiskt härligt, samtidigt som du tittar dig omkring och undrar, är det verkligen till mig de klappar åt?

Den här gången gjorde publiken det. Jag har fyra matcher kvar i HBK-tröjan och jag försöker suga in varje andetag, varje upplevelse, plantera det långt där inne.

På slutet blev vi trötta. Jag själv fick pingis-lunga och började hosta kraftigt i den 86.e matchminuten.

Men vi höll undan. Underbart härligt för klubben. Sådana här segrar betyder allt.

När jag lämnade Örjans försökte jag maxa min vespa på Tylösandsvägen.
Mätaren visade 40 km/h i motvinden! Bilar började tuta när jag körde mitt i vägen.
Men en dag som denna kunde jag bara vända mig om och skratta åt eländet.

Fördelen med att blogga.

Dela med dig av allt du kan. Du kommer få ännu mer tillbaka.
Vi kommer väl alla ihåg den där klasskamraten som alltid skulle skymma sina svar med armen när det var prov i skolan?
Jag är säker på att det är likadant på arbetsplatser, folk sitter och håller på sina idéer. "Säg inget för då tar någon annan åt sig äran".
Problemet med att samla på hög är att man börjar leva på sina förråd. Till slut blir det något unket över en.

Om man ger bort alla sina tankar står man där tomhänt. Det gör att man tvingas se sig omkring, vara på alerten, fylla på med något nytt.
Det är en av fördelarna med att blogga. Du måste leva i nuet. Du måste fylla på. Och på något sätt tycks man alltid få mer tillbaka ju mer man ger bort.

Zlatan, "Robban" & Charlie

Barn i åldrarna 7-12 år prisar mig. Vilken skola jag än passerar så får jag stående ovationer. Ibland finns det ingen hejd. Vissa barn förknippar mig med Zlatan Ibrahimovic. 

Kul! Men ibland är det svårt att hålla uppe fasaden. 

Så här såg det ut när jag gick förbi Jutarumsskolan med Charlie i tisdags.

-"Gjorde du något mål i helgen Texas”.

-"Jag har inte gjort mål på två år" svarar jag.

-"Fick du spela då", ropar 3:e klassarna vidare. 

-"Jag spelade hela matchen förutom de första 89 minuterna”. 

I förra matchen mot Gefle rörde jag bollen tre gånger. Första bolltouchen är att jag får en frispark i pannbenet.  Ett tag tappar jag synen.

Andra bolltouchen har jag vid mittplan och skjuter bollen rakt in i motståndarnas avbytarbås.  Jag styr in den med vilje.  Avbytarna i Gefle har suttit med tjocka, färggranna Pochahontas filtar. Sådana där du kan köpa handstickade uppe i bergen i Nepal.

Vi som gäster, fick dela på två filtar köpta på närmsta loppmarknad. Det är inte fair play.

Min tredje bolltouch har jag tyvärr glömt men när jag tittar upp har barnen sprungit iväg för länge sedan.                                                                               

------

Detta är HBK-legendaren Robert Andersson mest känd för: 

1. När han 2003 blev nekad inträde på dåvarande Daltons sade han till vakten: Vet ni inte vem jag är? Jag är ju för f-n Robert "Robban "Andersson.

Tyvärr hjälpte det inte "Robban” den här kvällen.

2. Robert är positiv, och har alltid älskat ordfrasen "All publicitet är bra publicitet". Det sa "Robban" när han blev kallad hora på Sportnytt.

------

Kort promenad med Charlie innan träning. Jag släpper honom lös. Det är det bästa han vet, förutom att åla sig i bajs. Kan han göra båda sakerna samtidigt når han himmelriket. 

När du hör ylandet, vet du att det är kört.

Vanligtvis är det människo-bajs (Jag har aldrig förstått mig på dem som skiter i skogen men eftersom det är en löparslinga så kan det säkert trycka på). 

Genomsnitts-skiten han ålar sig i är väldigt lös. Oftast i samband med något träd. Förmodligen har personen i fråga använt trädet som toastol. Ibland kan det ligga lite papper bredvid, annars bruna löv.

Eftersom jag har lite svårt för skit i vanliga fall, brukar jag klöka mig fram längs leden för att så snabbt som möjligt ta oss upp till huset.

Där brukar det gå bättre, om det inte blir stopp i avloppet. 

45 minuter senare är jag klar. Jag skyndar mig till Örjans vall. Kommer fem minuter sent till träningen. Jag skyller på Charlie.

Därför är Mcdonalds rikare än alla andra!

1974 blev Ray Kroc, grundaren av Mcdonald´s ombedd att hålla en föreläsning för avgångsstudenterna vid University of Texas.

Första frågan han ställde till studenterna var: ”I vilken bransch är jag?”.

Alla började skratta. En student svarade: ”finns det någon i hela världen som inte känner till att du är i hamburgerbranschen!”.

”Det var vad jag trodde ni skulle säga” svarade Ray. ”Men ni har fel, min bransch är fastigheter”.

Ray visste att fastigheten och läget var de allra viktigaste framgångsfaktorerna för varje enskild franchisetagare. McDonald´s är idag den största ensamägaren av fastigheter i hela världen. De äger några av de högst värderade vägkorsningarna och gathörnen i hela världen.

Det är ingen slump.  

Idag äger Ray t o m biltvättar för skojs skull, men hans egentliga bransch är marken under tvättarna.

Var finns Mcdonalds i Halmstad, Örebro, Göteborg eller Stockholm?