Fan det är lördag- en hyllning till Fylle-Thylle!

Mattias Thylander- den pefekta lagkamraten. Han hade två smeknamn: Samba-Thylle och Fylle-Thylle.

I HBK märkte vi varken av några dribbelkonster eller att han ville ta den där extra stänkaren. 

För mig var han bara en fantastisk lagkamrat.

I dag jobbar han med att sälja värmepumpar tillsammans med sin farsa. Samtidigt som han lirar i Höörs IS, division 3. På fritiden bloggar han framgångsrikt på Skånskan.se
En hyllning från ett Offsidenummer våren 2009:
Häromdagen satt jag i omklädningsrummet och tittade på mina nakna lagkamrater. Någon snärtade en handduk på någons stjärt, en annan sprutade kallt vatten över en annan. Några snackade om glidtacklingar. Andra om vilket TV-spel som var bäst – Pro Evolution eller Fifa 09. Alltså, en helt vanlig eftermiddag i omklädningsrummet.

Så höjdes volymen på stereon och en rappande hiphopare skrek ur högtalarna.

Man började bråka framför spegeln, någon hade snott hårvax av någon.

Jag hörde beklagande röster om jobbiga löpträningar. Och plötsligt fick jag en lusing i bakhuvudet:

– Hey Texas, sitt inte där och grubbla!

I det ögonblicket kände jag att jag saknade Mattias Thylander mer än någonsin. »Thylle« – den perfekta lagkamraten.

Han kom som ett yrväder till HBK 2002. Skåning, skallig, snäll och alltid glad. Efter några veckor stod det också klart att han var smart, ödmjuk, intresserad och ansvarstagande. Han hade en jävla energi, och social kompetens i världsklass. Varje morgon stod han utanför omklädningsrummet med en kopp kaffe:

– God morgon, Texas! Sovit gott? Lite kaffe i dag?

Han visste vad städerskans son hette i mellannamn, han bakade »Thylles banantårta« när materialaren fyllde år. Han peppade lagkamrater som hade det tungt. Låg vi under med 5-0 i 85:e minuten, skrek han: Grabbar, sista målet vinner!

En enkel människa med enkla mål. För Thylle handlade det om att ha kul. Och kul för honom var att få alla i laget att må bra. Jag vägrar påstå att det var bättre förr. Det får andra göra. Men en sak hävdar jag med bestämdhet – killar som Thylle växer inte längre på träd.

I dag är det mera individualism, både på och utanför planen. De yngre är mer intresserade av att få till frisyren före en match än att peppa varandra. De är trötta och kommer gäspande till träningar med vita hörlurar i öronen. Man tackar inte varandra efter en match. Tio minuter efter en förlust står spelare och skrattar. Man pratar om Ferraris. Va fan, Thylle åkte alltid rullskridskor till träningarna.

Men det är väl så, jag börjar bli gammal. Eller så är det andra förutsättningar i dag. På Thylles tid, åtminstone när han slog igenom, jobbade alla halvtid vid sidan av fotbollen. Man lärde sig det sociala spelet. I dag har man knappt gått ut gymnasiet, aldrig haft ett sommarjobb – folk vet inte hur man betalar en räkning. Framför allt vet man inte om att det finns andra än en själv i världen. Att det kan vara kul att ställa en fråga till, att det kan vara kul att hjälpa andra, att det kan vara kul att vara en riktigt bra lagkamrat.

Den goda lagkamraten är en utdöende art.

Jag saknar Thylle.

Igor var också en bra lagkamrat. Trots att han tog en cigg före match. 

Och två efter.