"Vi pratar hellre om Manchester Uniteds kantspel än om läget i Irak"

Det fanns en period i mitt liv då jag fikade med Samuel Wowoah 134 dagar i sträck. Sedan flyttade han till Stockholm och min fikarkompis försvann. Jag insåg att jag behövde nya intressen. Så jag började läsa böcker. Och jag gjorde det i smyg.

För som fotbollsspelare ska man inte tänka. Eller mer korrekt: man tillåts inte tänka. Tänker man så går det åt helvete. Klassiker: en spelare har missat ett friläge och säger till journalisten: »jag hann tänka för mycket«. Det kan säkert stämma, men vilken annan yrkesgrupp kan ursäkta sig med det? Att man tänker för mycket.

Myten om att vi fotbollsspelare inte är de vassaste knivarna i lådan stämmer kanske. Jag gjorde en enkät i laget, ville döda myten. Resultat: Är man under 22 år läser man aldrig skönlitteratur. I stället bläddrar man i sportbilagorna fyra gånger i veckan. Visst, vi nickar bollar både till höger och till vänster och dödar nog miljontals hjärnceller dagligen, men boven i dramat är inte det runda lädret. Det är i stället vardagen som fotbollsspelare som handikappar oss intellektuellt.

Vi är omgivna av människor som gör allt och lite till för att vi ska prestera max. Materialare Hasse viker våra kalsonger, tvättar våra kläder, häller upp vårt kaffe. »Sånt ska ni inte behöva tänka på«, säger klubbledningen. Till matcherna predikar tränaren: »vi har lagt upp taktiken, ni ska bara borra ner huvudet och köra«. Indirekt: tänk inte, bara spring.

När vi lämnar vår trygghetszon – Örjans Vall – är vi som en dagisklass på utflykt. Vi följer lagledare Smith vart han än går, gör vad han än säger. Går han på toaletten följer vi efter. Vi vågar inget annat, inte efter att ha hört talas om de tre landslagsmännen som snurrade bort sig på en flygplats.

Visst, vi pratar hellre om Manchester Uniteds kantspel än om läget i Irak. Men så lever vi också i en bubbla. Vi träffar sällan utomstående människor. Man blir socialt handikappad, van vid att få frågor från reportrar och supportrar, ovan vid att själv ställa frågor. Sociala tillställningar som dop och bröllop, där man lär sig umgås och diskutera med »vanligt folk«, närvarar vi aldrig på eftersom vi måste spela matcher.

Jag är övertygad om att vi inte är dumma i huvudet från början. Jag tror vi stöps i en vardag som är destruktiv för att utveckla intelligens. Vårt kulturella intag blir i bästa fall när det plötsligt står en brasiliansk anfallare eller en kazakstanier i omklädningsrummet. Vi frågar hur det är i deras hemland och får som svar att det är offensivare spel.

Men på ett område är vi i HBK bevandrade: teater. Enligt min enkät går vi i HBK i genomsnitt på teater en gång per år. Jag förstod först ingenting. Sedan hörde jag någon i laget:

– Den där revyn som vi alltid tvingas gå på med laget, den med Thomas Pettersson, det är väl teater?

                                                       Teater?