Nu bloggar jag för Expressen.

Från och med fredagen den 8:e juli så bloggar jag för Expressen. 

"Ny bloggadress"

Från och med tisdagen den 10:e maj kommer jag att blogga här på Pertexasjohansson.blogspot.com.
Tack Hallandsposten och webbchef Lars Tegermark för gott jobb!

Jag och mina agenter (jag har inga agenter) har beslutat att jag i fortsättningen bara ska jobba gratis för Unicef och Amnesty.

Vi träffade Kungen efter matchen

Kungen (Jonas Thern) kom till matchen med en vinröd Roma-mössa på huvudet och en blå, halvt utsliten IFK Värnamo jacka.
I den 83 matchminuten hörde jag honom för sista gången: "Men det är ju Texas, spelar han i Falkenberg, det visste jag inte".
Kungen vet mycket väl att jag spelar i Falkenberg. Men det var ett sista tappert försök att få mig ur balans.

Att komma tillbaka till Värnamo, min moderklubb, är underhållande varje gång. Man byter om på ett iskallt Finnvedsvallen där tapeterna var nya på 70- talet, bastun är (fortfarande) trasig, och duscharna påminner om dem som du ser i fängelse-filmerna "Alcatraz" och "Nyckeln till frihet".
På väg till uppvärmningen stöter du på gubbarna som spelade ihop med din farsa för hundra år sedan. De frågar som vanligt: "känner du igen mig Texas?
"Njaee, jag tror inte det". Vi pratar vidare om farsans dåliga högerfot. Om att "IFK ser vääääldigt starka ut just nu", och "hur länge ska du fortsätta spela Texas?".

Vissa matcher stämmer allt och ibland stämmer inget. I lördags fick vi slita över hela banan. Värnamo var skickliga på det de gjorde. Vi kom med ett ganska orutinerat lag men killarna gör en härlig insats. Matchen slutade 0-0 och jag är nu helt övertygad- lag kommer få väldigt svårt att slå oss under året. Vi har en stor trygghet i laget, oavsett vilka som spelar. Kul.

Efter matchen passade jag och Cliff på att hälsa på Kungen. Vi tog i hand och det kändes som att vi färdades tillbaka i tiden då Kungen var tränare för HBK (skillnaden mot då är att han nu sträckte fram hela handen, förr vinklade han alltid in tummen så du fick hälsa på fyra fingrar(!).
Inom kort pratade vi om "vinklingar i pressen" och Kungen tyckte att det var alldeles för mycket snack om sådant i svensk fotboll. Det var för lite glädje hos spelarna tyckte han.
Och jag vet inte hur många gånger han sa det men "det viktigaste i livet grabbar- se till att ha roligt med det ni håller på med".
Han tyckte det var härligt att vi fortfarande lirade, och när det hade gått ett par minuter utan skratt pikade han mig med att "Cliff alltid låg några meter framför mig i spåret när vi hade löpträning uppe på galgberget" Och jag kunde inte säga emot. Cliff var verkligen som en hund på den tiden. Det är han fortfarande men tack vare hans McDonalds luncher i New York ligger han numera fem meter efter.
Kungen avslutade med att han skulle hem och äta hummer, eller oxfilé, han visste inte riktigt men det var bara ytterligare ett sätt att säga att han har jävligt gott om pengar efter sina år som proffs.

Jag och Cliff skrockade vidare mot omklädningsrummet. När vi vänder oss om en sista gång ser vi på avstånd när Kungen sträcker upp sina tre fingrar (jag har tagit en bronspeng i VM och det har inte ni) som en sista hejdå-gest.
Vi börjar skratta och inser att oavsett hur det går i år, så är målsättningen från och med nu glasklar:
vi ska vi ha roligt!

En sämre Kung.

Fulast spelstil i Allsvenskan

Aftobladet rankar mig som det tredje bästa nyförvärvet i Superettan 2011.
Motivering: "Inte den sexigaste spelaren men kommer till FFF med ovärdelig rutin och inställning".
Lantz är på första plats och det är befogat. Hammarbys Paulinho hamnar på andra plats och det är inget att säga om. Och det kunde varit värre, senast jag kikade på en lista låg jag högst upp på listan "fulast spelstil i Allsvenskan". Men när jag tänker efter- det är inget att orda om där heller.

Var hos frisören idag. En trevlig tjej som vet att det ska klippas liiiite. Märkligt vad rädd jag är varje gång, det är värre än ett tandläkarbesök.
Cliff tittade på min frisyr och analyserade: "det är ju lika långt och äckligt som vanligt".
Men själv är jag nöjd och det är det viktigaste.
Nästa gång kanske jag klipper mig hos Bobbys tjej (ska vi kalla henne Pam?). Hon har en fin salong i stan, men Bobby har inte fixat något Superettan-pris så vi får se.

Imorgon är det lördag och match borta mot IFK Värnamo. Men det är också Bobbys och Cliffs "grisätardag". Ibland på träningarna kan Bobby bli helt lyrisk över sina lördagar: "Fan, på lördag blir det tre feta semlor", skriker han ut över hela Idrottplatsen.
Det kommer från ingenstans och det är lika roligt (och sjukt) varje gång.

Matchen imorgon är viktig. Jag och Cliff diskuterade i bilen att vi inte vill se Kungen (Jonas Thern) stå skrattandes vid sidan och håna våra misstag. Han är en jäkel på att psyka så jag är beredd på det värsta.
Vi åker med ett ungt lag, så det ska bli spännande att se vad vi kan göra tillsammans.
Jag kommer vara äldst på plan. En del kommer säkert kalla mig gubbe.
Själv kallar jag det ovärdelig rutin. Man mår så mycket bättre då.

Jag börjar tappa mitt hår.

BK Häcken-Falkenbergs FF

Ett av mina första möten med Valhalla IP var när vi i GAIS satt ihopträngda i ett omklädningsrum med tränare Lennart Ottordahl. Det var analys av gårdagen och han "tvingade" varje spelare att säga två positiva saker om matchen, och en som vi kunde förbättra oss på. Övningen i sig låter inte märkvärdig, men bland fotbollsspelare som inte är vana att tänka kan det lätt bli problem.
Som spelare lirar du dina matcher, Ibland vinner du, ibland förlorar du. Utvärderingen lämnas gärna över till tränaren eller annat kunnigt folk.

Det blev ingen publikfest. Göteborg var kallt, blåsigt och jag hann räkna till 42 personer innan domare Strömbergsson blåste igång matchen. Speakern försökte värma igång oss med lite Beach boys i högtalarna, men det blev bara motsatt effekt- alla ville ju bara därifrån.
Inramningen var dock vacker, bakom Bobbys mål skymtade man Liseberg och på andra sidan såg man ett upplyst Nya Ullevi.
När vi gjorde 2-0 i mitten av första halvlek kunde jag inte låta bli att skrika: "de underskattar oss, nu gör vi trean", och tjoff, tjoff så hade det blivit 2-2 innan jag hann blinka.
Häcken är bland de sju bästa lagen i Sverige, därför känns vårt resultat väldigt stimulerande. Matchen slutade 3-3 och på det hela taget kändes det rättvist trots att vi inte hade något stort bollinnehav.

Två positiva saker om matchen:
1. Jag är väldigt nöjd med mina lagkamrater. De jobbar, sliter och gör sitt bästa. Tack.
Resan började egentligen förra året men nu har vi 19 raka matcher utan förlust. Kul!
2. Cliff Barnes gjorde årsdebut (wow!). Han tyckte det var skönt att vara tillbaka men efter matchen ångrade han sina "ägg och bacon-frukostar" i New York.

Två negativa saker om matchen:
1. Falkenbergs FF bjuder oss på "schampo" efter varje match. Jag vet inte vad det är för skit men det måste vara det absolut billigaste som går att hitta på marknaden. Jag tappar mitt hår.
Obehagligt.
2. Häckens avbytare(!) mobbade mig för mina vita ben.

Pung fu

När jag spelade i HBK såg barnen oss som kungar. Tydligt var det när vi hade träning och några stod vid sidlinjen och tittade på. De vågade aldrig beträda planen, och när någon sköt bort en boll sprang de fort som tusan och hämtade den bakom snödrivor och stängsel.
I Falkenberg är jag orolig att ingen vet vilka vi är, eller att vi ens har träning. Idrottsplatsen ligger bredvid en skola och varje gång vi har träning springer barnen runt och leker på konstgräset. Inget konstigt med det kanske. Men barnens blickar avslöjar tydligt: "planen tillhör väl skolan!? Och Idag när jag skulle pissa innan träningen vid staketet, sköt ungarna bollar på mig.

Cliff Barnes trodde i lördags att han var uttagen till match efter sin New York-resa. Jag och Bobby hämtade upp honom med bilen. Allt gick bra fram tills Cliff skulle sätta sig på sin plats i omklädningsrummet- ingen matchtröja utlagd. Sanningen är att han helt enkelt inte var uttagen.
Ett klassiskt Cliff Barnes- ögonblick. Igen. Men ingen är förvånad med tanke på hans hörsel.
Han får en ny chans imorgon då vi möter BK Häcken (eller BK Röva som man säger i Göteborg). Ska bli kul att se vad vi kan göra mot ett allsvenskt motstånd. Som vanligt ska vi försöka spela en enkel fotboll. Det är något tränare Jock gillar även utanför planen- enkelhet.
Han skriver sin autograf (jag såg det idag när en matchtröja skulle signeras) på följande sätt: "TARRA". Hans smeknamn med stora bokstäver.
Enkelhet när den är som bäst (eller sämst).

När det är "Alla hjärtans dag" vill jag skänka en tanke till den spelaren i Varbergs BoIS som fick sin pung spräckt i en närkamp med vår vänsterytter Erik.
Jag passar även på att ta tillbaka det jag sa till domaren: "han överdriver", när han ålade sig som en stucken gris utanför straffområdet.

Den viktigaste spelaren sitter på bänken

Den viktigaste spelaren i ett fotbollslag är inte den som gör alla mål. Inte den som slår fram den avgörande passningen heller. Och inte slitvargen och inte målvakten som alltid håller nollan.
För mig kommer den viktigaste spelaren alltid vara den som är utanför. Den som inte får plats. Som har svårt att hitta en mening med det han håller på med, som har ett stukat självförtroende och som bara drömmer om att få spela lite fotboll.
I en fotbollstrupp handlar det om spelare nummer 12 till 20. Avbytarna och de som sitter på läktaren. Kan man hålla dem vid "liv", ge dem några "bra jobbat" när de som mest behöver det. Då är mycket vunnet under en säsong. De kommer känna sig delaktiga och fortsätta kämpa hårt för laget.
Spelarna som är utanför lägger också ribban hur hårt motstånd a-laget ska få under en träningsvecka. För mig är det helt avgörande hur bra det kommer gå under en lång säsong.

Januari och februari är alltid en smekmånad för en tränare. Man kan skylla ifrån sig på att man har mycket skador i truppen. Att man tränar hårt och spelarna är slitna. Man tränar nya saker, och det har inte satt sig riktigt än i spelet.
När man börjar närma sig mars, april har en startelva skapats. Spekulationer i truppen om vem som ska spela diskuteras. Bland de som är utanför står tränaren väldigt lågt i kurs, och skitsnacket börjar att spridas (om spelarna 12-20 inte känner sig delaktiga). För de som spelar rullar det mesta på.

Jag har alltid tyckt det varit viktigt att vinna. Träning som match. Idag är jag glad över att vi vann mot Rosengård med 2-1. Ett division 1 lag som vi ska slå de flesta dagarna i veckan. Men det är inte helt lätt att spela matcher där du ska vinna.
Som spelare i Falkenberg känner jag mig trygg med det mesta. Jag har en bit kvar när det gäller min form och att allting faktiskt är nytt. En del passningar som jag i HBK skulle få "elstötar" på, får jag istället ryggdunkningar över i Falkenberg, och vice versa.

Som supporter till Bollklubben är jag inte orolig men snart behövs en seger. Fyra raka matcher utan vinst, och nu två tuffa matcher mot Trelleborg och Helsingborg.
På måndag vill jag inte läsa i HP att det såg bra ut. Att folk var nöjda, och man är en bit på väg.
Det är alltid viktigt att vinna- förluster sätter sig!
Men det är jag som supporter som säger detta. Som spelare vet jag att det du behöver mest som fotbollspelare när det går tungt, är inte utskällningar och skrik- utan bara enkla ryggdunkningar.
Tänk om alla supportrar visste om det.
Inklusive mig själv.


Ett pojkrum i Rosengård.

Rätt färg på fotbollsskorna är avgörande.

Igår såg jag lite på matchen mellan Frankrike och Brasilien i fotboll. Jag noterade följande: ingen spelade med svarta fotbollsskor. Skorna var röda, gula, gröna och blåa. Inga var svarta.
Jag har spelat med samma typ av skor sedan jag började spela fotboll som 7 åring- svarta med känguruskinn. En enda gång har jag gjort ett undantag och spelat med vita skor, 2005.
Jag kände mig mer teknisk än Zlatan Ibrahimovic, men jag gjorde min sämsta säsong någonsin.
Jag kunde liksom inte förlika mig med att vara en "teknisk" spelare. Mina andra egenskaper försvann mer och mer för varje vecka. Tillslut hade jag svårt att ens springa runt och kämpa. Ett signum som följt mig under hela min karriär var som bortblåst.
Efter den här säsongen har min förståelse ökat betydligt när det kvinnliga könet provar skor i timmar. Det är ju viktigt.

I Falkenbergs FF har varje spelare ett "skobidrag" på 6000 kr. Plockar du ut mer skor än för den summan får du punga ut med egna pengar. Vita, blåa, röda och gröna skor är betydligt dyrare än svarta. Ett par fotbollskor kan idag kosta uppemot 3000 kr i butik.
Och då har du "bara" 3000 kr kvar. Med svarta skor är du nere på halva den summan.
I år spelar jag självklart med svarta skor med känguruskinn (hur många kängurur har egentligen tvingats dö på grund av detta?).
Du kommer säkert behöva plocka ut 3 par skor under en säsong. Då får du 1500 kr över.
"Kan man plocka ut det i kontanter?" Var det någon som frågade mig i laget. Tveksamt.

Sedan behöver du fotbollskor med skruvdobbar också och då ser jag att min budget skenar iväg betydligt.
Det här är verkligen Superettan-snack. För det var andra bullar i HBK. Där fick man välja helt fritt. Visst, det var lite "High chaparall" där ett tag och killar plockade ut skor konstant. Någon blev anklagad för att sälja nya skor på Blocket om jag inte minns fel.
Och en gång hade Micke Rosen 6 par skor på sin plats.
Men han hade inget dåligt samvete för att han mjölkade klubben på pengar- han skulle ju hitta den perfekta färgen.

Som avslutning tänkte jag lufta en sak som vi pratat om i omklädningsrummet. Det gäller fredagar och att alla familjer äter tacos.
Men kan man äta tacos ensam? Svaret blev enligt följande:
-Ja, om du bor i Mexico.
-Nej, om du bor i Falkenberg.

Bra skinn.

"Mina tränare- del 3"

Jonas Thern 2002-2003, Halmstads BK.

"Jag tog av mig naken. Hoppade upp och la mig på massagebritsen. Han placerade en handduk över min röv och började massera mig med matolja".

Kent. Han var massör, och Jonas Therns vapendragare. Han hade räddat Therns karriär en gång i tiden nere i Portugal. På den tiden då Jonas var tvungen att äta Voltaren så att han fick bölder på ryggen. Han kom i kontakt med Kent och allt löste sig med hans ljumskproblem.
Men Kent var inte bara massör. Han var en människa som du möter en gång i livet. Han kunde känna av energier. En "gåva" han hade fått efter en olycka.
När han gick på stan med sin fru och de träffade någon bekant, var Kent tvungen att vika av åt något annat håll om personen gick runt med negativ energi.
Det som räddade Therns karriär var inte bara Kents djupmassage, utan att han även började äta (ofarliga) salter som Kent rekommenderade. Metoden är inte bevisad av traditionella läkare men på flera HBK- spelare fungerade den kanon.
Just nu är jag helt säker på att Patrik Ingelsten fortfarande sitter och knaprar i sig tabletterna.

Efter första träningen med Jonas så låg det en påse med vitaminer och salter på din plats. Inget konstigt i sig kanske, men man skulle äta 8 salter per dag (jag fick 12 olika burkar), vilket medförde att jag åt cirka 100 små piller varje dag.
Alla i laget gjorde det. Utom Joel Borgstrand. Han trodde inte på det och struntade i det. Kent gjorde en check i laget med att titta på ett lagfoto(!), och kom fram till att vi hade en förrädare i truppen. Thern konfronterade Joel och han erkände.
Exakt vilka piller du skulle äta kunde Kent känna genom att se en bild på dig..!
När han masserade dig gjorde han också en check. Han tog din hand, ställde frågan "behöver Texas vitamin B12". Skakade handen- hade du en brist. Och det hade jag.
B12 var mot uppmärksamheten och den skulle förbättra mitt spelsinne. Jag åt den varje dag men var fortfarande lika dålig på att se vad som skulle hända på planen.
En som märkte en enorm skillnad med allt detta var Sharbel Touma, han var lyrisk och blev hur pigg som helst. Och när jag tänker tillbaka mådde jag väldigt bra under den här perioden.

Vår assisterande tränare i Falkenberg, JR, utnyttjade även Kent med att ta bort negativ energi i hemmet. Han såg bara en bild på huset, och efter några sekunder var det löst.
Men toppen av allt det här är det HBK:s assisterande Torbjörn Arvidsson var med om. Ni som har sett "Den gröna milen" vet vad jag pratar om. Ni vet den där scenen när den store mörka killen drar ut negativ energi ur en person, och blåser ut det ur sin egen mun..!
Kent avslutade med detta när han masserat "Tobbe".

Jag skrattar när jag skriver om de här åren. Det låter så fruktansvärt overkligt. Men det här var HBK 2002-2003, och det var vår vardag.
Jag vet inte om jag kan tro på allt som hände, men för mig var Kent en fantastisk människa som hjälpte mig att vara skadefri under de här säsongerna.
Och när jag zappar fram ett övernaturligt program på TV:n tänker jag alltid på Kent.
Jag kan inte riktigt sluta titta- nu vet jag ju att det kan vara sant.

Kent in action.

Mats Wilanders bror.

Jag har tidigare tipsat om att det kan vara en fördel att se sig själv som "världsmästare" innan man står inför en tuff utmaning. Min gamla tennisidol Mats Wilander berättar för Expressen att det finns andra vägar att gå:
-Jag utgick alltid från att jag skulle spela värdelöst.
-Varför?
-Jo, för att om jag tänkte att jag skulle spela lysande tennis- då blev jag stressad om det inte blev så. Istället såg jag framför mig hur jag skulle missa varje slag.
-Hur gjorde du när väl matchen började?
-Jag brukade börja jätteförsiktigt. Siktade bara mot mitten och koncentrerade mig på att inte missa. Det var alltid det viktigaste. Efterhand kände jag mig säkrare och då började jag söka mig mer mot linjerna. Men aldrig från början.

Den här taktiken finns även bland fotbollslag. En del kallar det fegspel, jag kallar det ödmjukhet. Att inte ge motståndarna något gratis i inledningen. I HBK dyngade vi alltid långbollar från backlinjen de första 10 minuterna (det är bra om det slutar där). I Barcelona har man valt en annan väg- 100 st kortpassningar i rad innan man gör något svårt. Olika
tillvägagångssätt men med samma syfte- att komma rätt in i matchen.

Aftonbladets Robert Laul listar de tio hetaste spelarna i Allsvenskan, och jag hamnar på bänken..! Det tar jag som en komplimang i och med att jag numera spelar i Superettan. "Bloggar som bara den gör Texas på Hallandsposten.se, ofta mycket underhållande". "Texas är kung".
Den sista meningen hittade jag på själv.

Ikväll spelade Sverige mot Ukraina i fotboll. Ett annat landslag- Damtennislandslaget mötte Ukraina i helgen och förlorade. Jag var tvungen att fråga Sofia Arvidsson om jag hade haft en chans mot någon av ukrainskorna?
-Klart du hade Texas!
-I Monopol.

Jag avslutar med en bild på Mats Wilanders bror.

Anders är Kommunfullmäktiges ordförande i min hemstad Tranås. På riktigt.

Vykort från New York!

Han som betalar kalaset står i mitten.