Pung fu

När jag spelade i HBK såg barnen oss som kungar. Tydligt var det när vi hade träning och några stod vid sidlinjen och tittade på. De vågade aldrig beträda planen, och när någon sköt bort en boll sprang de fort som tusan och hämtade den bakom snödrivor och stängsel.
I Falkenberg är jag orolig att ingen vet vilka vi är, eller att vi ens har träning. Idrottsplatsen ligger bredvid en skola och varje gång vi har träning springer barnen runt och leker på konstgräset. Inget konstigt med det kanske. Men barnens blickar avslöjar tydligt: "planen tillhör väl skolan!? Och Idag när jag skulle pissa innan träningen vid staketet, sköt ungarna bollar på mig.

Cliff Barnes trodde i lördags att han var uttagen till match efter sin New York-resa. Jag och Bobby hämtade upp honom med bilen. Allt gick bra fram tills Cliff skulle sätta sig på sin plats i omklädningsrummet- ingen matchtröja utlagd. Sanningen är att han helt enkelt inte var uttagen.
Ett klassiskt Cliff Barnes- ögonblick. Igen. Men ingen är förvånad med tanke på hans hörsel.
Han får en ny chans imorgon då vi möter BK Häcken (eller BK Röva som man säger i Göteborg). Ska bli kul att se vad vi kan göra mot ett allsvenskt motstånd. Som vanligt ska vi försöka spela en enkel fotboll. Det är något tränare Jock gillar även utanför planen- enkelhet.
Han skriver sin autograf (jag såg det idag när en matchtröja skulle signeras) på följande sätt: "TARRA". Hans smeknamn med stora bokstäver.
Enkelhet när den är som bäst (eller sämst).

När det är "Alla hjärtans dag" vill jag skänka en tanke till den spelaren i Varbergs BoIS som fick sin pung spräckt i en närkamp med vår vänsterytter Erik.
Jag passar även på att ta tillbaka det jag sa till domaren: "han överdriver", när han ålade sig som en stucken gris utanför straffområdet.