Vi träffade Kungen efter matchen

Kungen (Jonas Thern) kom till matchen med en vinröd Roma-mössa på huvudet och en blå, halvt utsliten IFK Värnamo jacka.
I den 83 matchminuten hörde jag honom för sista gången: "Men det är ju Texas, spelar han i Falkenberg, det visste jag inte".
Kungen vet mycket väl att jag spelar i Falkenberg. Men det var ett sista tappert försök att få mig ur balans.

Att komma tillbaka till Värnamo, min moderklubb, är underhållande varje gång. Man byter om på ett iskallt Finnvedsvallen där tapeterna var nya på 70- talet, bastun är (fortfarande) trasig, och duscharna påminner om dem som du ser i fängelse-filmerna "Alcatraz" och "Nyckeln till frihet".
På väg till uppvärmningen stöter du på gubbarna som spelade ihop med din farsa för hundra år sedan. De frågar som vanligt: "känner du igen mig Texas?
"Njaee, jag tror inte det". Vi pratar vidare om farsans dåliga högerfot. Om att "IFK ser vääääldigt starka ut just nu", och "hur länge ska du fortsätta spela Texas?".

Vissa matcher stämmer allt och ibland stämmer inget. I lördags fick vi slita över hela banan. Värnamo var skickliga på det de gjorde. Vi kom med ett ganska orutinerat lag men killarna gör en härlig insats. Matchen slutade 0-0 och jag är nu helt övertygad- lag kommer få väldigt svårt att slå oss under året. Vi har en stor trygghet i laget, oavsett vilka som spelar. Kul.

Efter matchen passade jag och Cliff på att hälsa på Kungen. Vi tog i hand och det kändes som att vi färdades tillbaka i tiden då Kungen var tränare för HBK (skillnaden mot då är att han nu sträckte fram hela handen, förr vinklade han alltid in tummen så du fick hälsa på fyra fingrar(!).
Inom kort pratade vi om "vinklingar i pressen" och Kungen tyckte att det var alldeles för mycket snack om sådant i svensk fotboll. Det var för lite glädje hos spelarna tyckte han.
Och jag vet inte hur många gånger han sa det men "det viktigaste i livet grabbar- se till att ha roligt med det ni håller på med".
Han tyckte det var härligt att vi fortfarande lirade, och när det hade gått ett par minuter utan skratt pikade han mig med att "Cliff alltid låg några meter framför mig i spåret när vi hade löpträning uppe på galgberget" Och jag kunde inte säga emot. Cliff var verkligen som en hund på den tiden. Det är han fortfarande men tack vare hans McDonalds luncher i New York ligger han numera fem meter efter.
Kungen avslutade med att han skulle hem och äta hummer, eller oxfilé, han visste inte riktigt men det var bara ytterligare ett sätt att säga att han har jävligt gott om pengar efter sina år som proffs.

Jag och Cliff skrockade vidare mot omklädningsrummet. När vi vänder oss om en sista gång ser vi på avstånd när Kungen sträcker upp sina tre fingrar (jag har tagit en bronspeng i VM och det har inte ni) som en sista hejdå-gest.
Vi börjar skratta och inser att oavsett hur det går i år, så är målsättningen från och med nu glasklar:
vi ska vi ha roligt!

En sämre Kung.