De tre nojigaste spelarna jag träffat.

Man behöver inte spela i Champions league eller i landslaget för att ha ritualer. Här är tre personer som ligger på gränsen.

1. Emil Jensen (nu i Falkenbergs FF)
Lider av två problem. 1) Måste ta 160 kg i benböj en timme före match. 2) Allt måste ligga i räta linjer. Stod och pratade med honom en gång när han plötsligt gick iväg fem meter för att vrida en filt tillrätta. "Den måsta ligga i rät vinkel". Sedan fortsatte han samtalet utan att kommentera sin sjukdom. Otäckt.
Bonus: Hans bacillskräck är också underbar. Öppnar alla offentliga toaletter med armbågarna.

2. Sebastian Johansson: (Nu i Örgryte)
Är besatt av siffran fyra på uppvärmningar. Fyra hälkick. Fyra höga knän. Fyra "kom igen nu gubbar". Fyra spott på ringfingret (innan tjejen bröt förlovningen pussade han på ringen fyra gånger).

3. Janne Andersson (nu tränare i Örgryte)
Innan match fungerade Janne inte normalt om han inte fick en kokt korv med bröd. Smittade av sig på lagledare Smith och assisterande Arvidsson. Tillsammans utformade de en lista där de rankade korvarna på de olika arenorna i Allsvenskan.
----
Bonus 1: Gattuso i Milan måste alltid läsa Dostoevskij när han är på skithuset före match.
Bonus 2: David James målvakt i Portsmouth är tvungen att spotta på alla väggar på de toaletter som han besöker 24 timmar före match.

Kom aldrig och säg att fotbollspelare är normala.

                                                           Number one

Ni hittar mig även på http://www.facebook.com/pertexas

Gör det ändå!

Om du inte har betygen för att börja på universitet, gå dit ändå.
Om du vill ha ett jobb som inte vill ha dig, gå dit ändå.
Gå på föreläsningarna. spring ärenden, gör dig själv användbar. Låt människor lära känna dig.
Så småningom accepterar de dig eftersom du är en del av deras gemenskap.
De kommer inte bara att respektera din ihärdighet utan också tycka om dig för den.
Det kommer att ta tid, ett år kanske. Men jag lovar, det kommer det vara värt.

Ta reda på vad du brinner för.
Se till att veta vad du är bättre på än konkurrenterna.
Då har du redan gjort 90 procent av resan. Resten sköter sig självt.

När skådespelaren och filmregissören Woody Allen tillfrågades om hemligheten bakom sin framgång svarade han:
"Gör det ändå".

Dusan Djurics proffsmiddag.

Efter flera läsares begäran så kommer här en repris på en klassiker (om jag får säga det själv).
Dusan Djurics proffsmiddag.
Som vanligt när det gäller krönikorna så måste jag tacka Anders Bengtsson på Offside för hans fina understöd. Han är ett geni och det hade aldrig blivit lika bra utan honom. Man kan säga att han är den perfekta mittbacken som täcker upp, när en vänsterback som jag halkar efter och tappar i positionsspelet.

Dusan Djuric spelar idag i FC Zurich (jag vet inte hur man skriver ett tyskt y på datorn), han tränar lite lätt på förmiddagarna, fikar på eftermiddagarna. Övrig tid lapar han sol vid en pool med vackra damer.

"Proffmiddagen"

Figursydd kostym, vattenkammat hår, renrakad haka och maskulin parfym. Dusan Djuric såg ut som Christian Bale i American Psycho när han gled in genom dörrarna på restaurang Svea i Halmstad – snygg, framgångsrik och självsäker. Han satte sig i skinnsoffan, greppade champagneflaskan och fyllde glaset. Sedan drog han handen genom sitt hår, slog ut armarna och sa:

– Ikväll grabbar, ikväll äter och dricker vi gott. Jag bjuder på allt.

Proffsmiddagar. Jag har varit på många nu. En av min första och även sämsta var Petter Hanssons. Han ordnade bord på O´Learys, kom i sliten T-shirt och bjöd på hamburgaretallrik och en stor stark. Klockan tio gick alla hem till sig. Sådan var Petter, sådana är proffsmiddagarna – arrangemanget speglar människan.

Det börjar alltid med en lapp i omklädningsrummet – »Vilka kommer?« Då vet man att det är klart – ryktet som man läst om i Hallandsposten är inte längre ett rykte. Man inser att en lagkamrat kommer tjäna lika mycket på en månad som man själv tjänar på ett år. Man dunkar honom i ryggen och gratulerar men tänker egentligen bara en sak – den där middagen, den ska bli dyr. Efter lappen i omklädningsrummet ringer den nyrika fotbollsspelaren Halmstads festfixare Ulf Cato och ger honom en budget att jobba med. Sedan är det bara för huvudpersonen att glida in på bokat ställe till ett uppdukat bord. Vi skiter egentligen i upplägget, även om vi föredrar Dusans framför Petters. Det viktiga är att man bjuder, annars är man i all framtid förknippad med snålhet (läs Emra Tahirovic, Stefan Selakovic, Fredrik Ljungberg, Mikael Nilsson och Sharbel Touma). Snåla allihop. Eller är man så slipad som Martin Fribrock och Peter Larsson var i höstas och sätter upp lappen i omklädningsrummet två dagar innan middagen ska äga rum. Åtta personer kunde komma… Smart, men fult.

Dusan gjorde som alla andra huvudpersoner har gjort – han placerade sig vid bordsgaveln, som någon jävla gudfader, och tittade på oss vanliga allsvenska spelare. Sedan började han prata, precis som alla andra brukar göra, om hur flashigt det verkade vara i hans nya stad, hur fett han skulle bo i någon flott lägenhet, om vilka bilar han skulle ratta. Vanligt proffssnack alltså. Allt är underbart. Eller som ghananen Yaw Preko sa till oss när han hade sin middag:

– You´re playing for nothing guys!

Det är lätt att känna sig bitter när man sitter där som en gammal vänsterback, klok nog att inse att tåget för en utlandskarriär har gått. Man tittar på Dusan och beställer in något starkt. Sedan går man ut på toaletten och spolar ner groggen. Man vill att det ska svida i börsen en sista gång. Men lite senare, när man vinglar hemåt i Halmstadsnatten, efter sin tionde proffsmiddag, tänker man två saker: i dag har jag ätit och druckit mer än någonsin och fan vad sorglig jag är.

Ni hittar mig även på: http://www.facebook.com/pertexas

Ikväll brände vi Julbocken i Gävle

Har ni sett filmen Black Jack från 1990? Minns ni när Reine Brynolfsson står 15 meter upp i luften på en julbock, och ropar ”ge mig ett B”, ”ge mig ett R”,  och tillslut blir bokstäverna ordet ”bränn”.

Visserligen är Reine full som en örn och innehar x-antal promille i kroppen, ändå kan jag inte på ett bättre sätt beskriva hur jag såg ut i omklädningsrummet efter matchen.

Jag har aldrig vunnit i Gävle. Gefle IF har varit ett mardrömslag. Men den här resan har varit speciell. Ta bara tränare Lasse, jag vet inte om man kan eller får skriva om sin tränares genomgångar, men den här var Lasses bästa i HBK. F-n vad taggad han var.

Att sedan lagledare Smith är smart nog och bokar in oss på ett nytt hotell jämfört med var vi bott de senaste tio åren, gör inte saken sämre. Clarion hotell har haft allt. God mat, sköna sängar, fina lampor i taket och bra toalettpapper.

Nu tänker jag gå och lägga mig, lagkamrat Tommy Jönsson ligger i sängen bredvid och snarkar. Jag tittar ut genom fönstret och försöker sammanfatta dagen.

Jag kommer att tänka på den franska vetenskapsmannen Blaise Pascal, som levde på 1600-talet. Han resonerade att även om det inte går att bevisa Guds existens, så är det bättre att tro än att ta de möjliga konsekvenserna av att vara ateist.

Jag vet inte om han har rätt, jag är inte religiös. Men idag kändes det som man gick på vatten.

Vill du se Reine? Gå gärna in på: 

                                                     www.youtube.com/watch?v=No-tTXLMReo

Gefle IF- Halmstads BK, publikrekord väntas

Gefle IF- Halmstads BK. Matchen som ingen normal människa bryr sig om. Den person som har hejat på något av dessa båda lag under året, har förmodligen blivit mobbade på sin arbetsplats, fått ta skit i fika-rummet, eller som jag, varit tvungen att ha presskonferens framför bitska 4:e klassare.

Gefle IF- Allsvenskans sämsta hemmalag.

Halmstads BK- Allsvenskans sämsta bortalag.

Men idag skriver jag inte om dem normala, utan om alla ni som är unika. Ni som sticker ut från mängden. Ni som håller på Halmstads BK i fotbollsallsvenskan.

Vi är inte IFK Göteborg eller Malmö FF, men det är vi jävligt nöjda med också.

Några av er kommer se matchen på Pay-per view, ett par av er kommer vara på plats,  de flesta kommer nyfiket söka upp resultatet via text-tv.

Hur ni följer oss är inte det viktiga. Utan att ni fortsätter ända fram till den 7:e november.

Ni får gärna skrika svordomar och könsord, brödsmulorna får  gärna spruta ur käften när ni tar den där kvällsmackan framför TV:n, om vi inte sköter oss. Det är helt ok.

Det viktiga är att ni bryr er, när vi förtjänar det som minst.

Betydelsen av dagens match går inte att underskatta. En seger mot Gefle väger blytungt i jakten på nytt kontrakt. Vi spelare ska göra vårt. Jag hoppas det innerligt.

Den som inte ger allt- ger ingenting.

Jag tror på oss.

Vem f-n är Jonas Thern?

Förra veckan fick jag en fråga från en 15- årig kille:
-Vem är din idol Texas?
-Jonas Thern, svarade jag utan att blinka.
-Men Texas, vem f-n är det?

Här nedan förklarar jag lite närmare, om hur det var att ha "Kungen" som tränare:

Man har olika relationer till sina tränare. Vissa blir man kompis
med, vissa fruktar man. Efter 23 år som fotbollsspelare har jag direkt
kunnat kategorisera alla mina tränare – utom Jonas Thern. Säsongen
2002-2003, när Thern kom till Halmstad och vi gick obesegrade i 22 omgångari rad, är fortfarande som en stor dimma.

Redan efter första träningspasset började man undra vem Jonas Thern
egentligen var. Han kallade sig själv »Kungen«. Skämtade han? Man fattade aldrig. Ibland sa han till mig att jag lika gärna kunde lägga av med fotbollen, att jag aldrig skulle bli något. Han började skratta åt en när man sköt utanför målet på skottövningarna. Och så var det hans så kallade »Lull-lull-spel«.

Alltid dagen före match: »Lull-lull-spel«. De äldre spelarna, inklusive ledarna, mot de yngre.
Direkt efter avspark började han. Det slog aldrig fel. Tre av Therns fingrar åkte upp i luften. Första gången undrade vi vad fan han höll på med. »Det betyder att jag har tagit bronspeng i VM«, svarade han. Sedan slog han Crossbollar och lade klacksparkar som vi aldrig tidigare hade sett. Ingen i laget var bättre på att slå en passning än vår tränare. Han hånade oss, både verbalt och med sina färdigheter på planen. Vecka ut och vecka in. Han tröttnade aldrig.

Men det gjorde jag. På ett »lull-lull-spel« kände jag att nu får det fan vara nog. Han hade varit på mig i åtta »lull-lull-spel« i rad. Malt om vilken dålig högerfot jag hade ärvt av min pappa, kört fingrarna i luften framför näsan på mig. Så jag tog sats och gav honom en av mina hårdare glidtacklingar. Bang!
Han flög upp i luften. Tiden stod stilla. Jag såg hur hans skinkor fladdrade i vinden. Han föll tungt med sina tio pannors övervikt. Jag hann knyta min näve i en segergest innan jag blev rädd… »vad fan har jag gjort?«

Detta var mannen jag skickade ett brev till som 11-åring där jag förklarade att vi båda kom från Värnamo och hade samma moderförening. Jag skrev att min mamma hade dansat med hans pappa på en fest på 70-talet. Allt för att få en ynka autograf. Allt för att få honom att förstå att vi hade något gemensamt.

13 år senare stod jag alltså på Örjans valls gräsplan och väntade nervöst på hans reaktion. Han reste sig upp, skakade på huvudet och sa: »Bättre kan du
väl, Texas?« Skämtade han?

I dag vet jag. Han menade allvar. Det var sån han var. Han var en bra
tränare och en fantastisk människa. Han visste att ett starkt psyke leder till framgång. Jonas Thern lärde mig det. Min stora idol. Kungen.

Inte hur bra du är, utan hur bra du vill bli

Hur bra vill du vara?
Vi vill alla vara bra på det vi gör. Men hur bra vill vi egentligen vara?

Ganska bra?

Bra?

Mycket bra?

Bäst inom ditt yrke?

Bäst i världen?

De flesta söker ett svar, ett sätt att bli bra på.
Det finns inget. Det enda sättet du kan lära dig något på är genom erfarenhet och misstag.

Misslyckas. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

Bäst i världen?

Därför håller jag på "vänsterbacken"

Under sommarens fotbolls-VM höll mina lagkamrater på lag som Spanien, Brasilien, England eller Holland.
Själv tog jag en annan väg.
I Offsides VM- nummer från i somras berättar jag om min stora kärlek till alla vänsterbackar.


Häromdagen när vi var lediga spelade jag brännboll med några
kompisar. Efter ett frivarv sade en av dem:
– Fan vad roligt det är med brännboll. Det går inte att bara sätta
någon på vänsterbacken, alla i laget måste vara bra för att det ska fungera.
De andra nickade och höll med medan jag greppade slagträet och funde-
rade på om jag skulle dra till någon i huvudet.
Den natten låg jag i sängen och tittade upp i taket. Jag väckte Cilla.
– Du, jag kan inte sova.
Hon tittade yrvaket på mig.
– Är det för vad killarna sa till dig i dag?
Jag nickade.
– Bry dig inte om dem, Texas. Vänsterbackar är visst viktiga.
Sedan somnade hon om. Det var då jag bestämde mig. Jag ska fan inte hålla
på »Svennis Elfenbenskusten« eller »Lagerbäcks Nigeria« i VM. Lagerbäck ska coacha en nation som leder korruptionsrankningen i världen och där man stenar homosexuella till döds. Svennis? Ja, barnsoldater, 200 000 gatubarn, myndigheter som diskriminerar invandrare. Fy!
Och jag tänker inte hålla på de stora »stjärnorna«. Jag vet hur jävla jobbigt det
är att spela ihop med sådana. De gör inte skitgörat, manar inte på gubbarna när det blåser. Maradona var min idol när jag var liten. I dag inser jag att jag hade fått nervsammanbrott om jag spelat med honom. Jag hatar medgångsspelare.
Däremot älskar jag vänsterbackar. Vi är som kvinnorna som jobbar i äldrevården. Slitsam tillvaro, inga ryggdunkningar, får plocka upp skiten och är ofta underbetalda.
Så jag bestämde mig den där natten efter brännbollen – jag ska hålla på en vänsterback i sommar. Den vänsterback som påminner mest om mig själv.
Vilka har då mina egenskaper? Jag surfade runt på nätet och kollade.
Tysklands Lahm låg bra till- krigare, klubblojal och sysslar med välgörenhet. Själv säljer jag Unicef-bollar på fritiden. Tyvärr är han bra med båda fötterna. Och nästan dvärg.
Argentinas Sorin då? Ful som fan – check. Långt hår – check. Petad-check, så det går ju inte.
Spaniens Capdevilla har ring i örat, så han ryker.
USA:s Bocanegra är kanske VM:s snyggaste kille. Australiens Scott Jamieson är en kille på uppgång. Patrice Evra är diplomatson och har 25 syskon. Dessutom är han både snabb och teknisk.
Det närmaste jag kommer att vara teknisk är att min farsa var elektriker.
Jag kollade mexikanare, nordkoreaner, serber, honduraner – men ingen matchade mina kvaliteter. Men så fick jag upp en bild på datorskärmen med danske Leon Jessen. Maja pekade och sa:
– Pappa!
Precis samma look. Otroligt att vi är två om den! Sitter mycket på bänken.
Får aldrig beröm. Bortglömd. Precis som jag. Heja Leon!