Dusan Djurics proffsmiddag.

Efter flera läsares begäran så kommer här en repris på en klassiker (om jag får säga det själv).
Dusan Djurics proffsmiddag.
Som vanligt när det gäller krönikorna så måste jag tacka Anders Bengtsson på Offside för hans fina understöd. Han är ett geni och det hade aldrig blivit lika bra utan honom. Man kan säga att han är den perfekta mittbacken som täcker upp, när en vänsterback som jag halkar efter och tappar i positionsspelet.

Dusan Djuric spelar idag i FC Zurich (jag vet inte hur man skriver ett tyskt y på datorn), han tränar lite lätt på förmiddagarna, fikar på eftermiddagarna. Övrig tid lapar han sol vid en pool med vackra damer.

"Proffmiddagen"

Figursydd kostym, vattenkammat hår, renrakad haka och maskulin parfym. Dusan Djuric såg ut som Christian Bale i American Psycho när han gled in genom dörrarna på restaurang Svea i Halmstad – snygg, framgångsrik och självsäker. Han satte sig i skinnsoffan, greppade champagneflaskan och fyllde glaset. Sedan drog han handen genom sitt hår, slog ut armarna och sa:

– Ikväll grabbar, ikväll äter och dricker vi gott. Jag bjuder på allt.

Proffsmiddagar. Jag har varit på många nu. En av min första och även sämsta var Petter Hanssons. Han ordnade bord på O´Learys, kom i sliten T-shirt och bjöd på hamburgaretallrik och en stor stark. Klockan tio gick alla hem till sig. Sådan var Petter, sådana är proffsmiddagarna – arrangemanget speglar människan.

Det börjar alltid med en lapp i omklädningsrummet – »Vilka kommer?« Då vet man att det är klart – ryktet som man läst om i Hallandsposten är inte längre ett rykte. Man inser att en lagkamrat kommer tjäna lika mycket på en månad som man själv tjänar på ett år. Man dunkar honom i ryggen och gratulerar men tänker egentligen bara en sak – den där middagen, den ska bli dyr. Efter lappen i omklädningsrummet ringer den nyrika fotbollsspelaren Halmstads festfixare Ulf Cato och ger honom en budget att jobba med. Sedan är det bara för huvudpersonen att glida in på bokat ställe till ett uppdukat bord. Vi skiter egentligen i upplägget, även om vi föredrar Dusans framför Petters. Det viktiga är att man bjuder, annars är man i all framtid förknippad med snålhet (läs Emra Tahirovic, Stefan Selakovic, Fredrik Ljungberg, Mikael Nilsson och Sharbel Touma). Snåla allihop. Eller är man så slipad som Martin Fribrock och Peter Larsson var i höstas och sätter upp lappen i omklädningsrummet två dagar innan middagen ska äga rum. Åtta personer kunde komma… Smart, men fult.

Dusan gjorde som alla andra huvudpersoner har gjort – han placerade sig vid bordsgaveln, som någon jävla gudfader, och tittade på oss vanliga allsvenska spelare. Sedan började han prata, precis som alla andra brukar göra, om hur flashigt det verkade vara i hans nya stad, hur fett han skulle bo i någon flott lägenhet, om vilka bilar han skulle ratta. Vanligt proffssnack alltså. Allt är underbart. Eller som ghananen Yaw Preko sa till oss när han hade sin middag:

– You´re playing for nothing guys!

Det är lätt att känna sig bitter när man sitter där som en gammal vänsterback, klok nog att inse att tåget för en utlandskarriär har gått. Man tittar på Dusan och beställer in något starkt. Sedan går man ut på toaletten och spolar ner groggen. Man vill att det ska svida i börsen en sista gång. Men lite senare, när man vinglar hemåt i Halmstadsnatten, efter sin tionde proffsmiddag, tänker man två saker: i dag har jag ätit och druckit mer än någonsin och fan vad sorglig jag är.

Ni hittar mig även på: http://www.facebook.com/pertexas