lördag 25 september 2010

Därför håller jag på "vänsterbacken"

Under sommarens fotbolls-VM höll mina lagkamrater på lag som Spanien, Brasilien, England eller Holland.
Själv tog jag en annan väg.
I Offsides VM- nummer från i somras berättar jag om min stora kärlek till alla vänsterbackar.


Häromdagen när vi var lediga spelade jag brännboll med några
kompisar. Efter ett frivarv sade en av dem:
– Fan vad roligt det är med brännboll. Det går inte att bara sätta
någon på vänsterbacken, alla i laget måste vara bra för att det ska fungera.
De andra nickade och höll med medan jag greppade slagträet och funde-
rade på om jag skulle dra till någon i huvudet.
Den natten låg jag i sängen och tittade upp i taket. Jag väckte Cilla.
– Du, jag kan inte sova.
Hon tittade yrvaket på mig.
– Är det för vad killarna sa till dig i dag?
Jag nickade.
– Bry dig inte om dem, Texas. Vänsterbackar är visst viktiga.
Sedan somnade hon om. Det var då jag bestämde mig. Jag ska fan inte hålla
på »Svennis Elfenbenskusten« eller »Lagerbäcks Nigeria« i VM. Lagerbäck ska coacha en nation som leder korruptionsrankningen i världen och där man stenar homosexuella till döds. Svennis? Ja, barnsoldater, 200 000 gatubarn, myndigheter som diskriminerar invandrare. Fy!
Och jag tänker inte hålla på de stora »stjärnorna«. Jag vet hur jävla jobbigt det
är att spela ihop med sådana. De gör inte skitgörat, manar inte på gubbarna när det blåser. Maradona var min idol när jag var liten. I dag inser jag att jag hade fått nervsammanbrott om jag spelat med honom. Jag hatar medgångsspelare.
Däremot älskar jag vänsterbackar. Vi är som kvinnorna som jobbar i äldrevården. Slitsam tillvaro, inga ryggdunkningar, får plocka upp skiten och är ofta underbetalda.
Så jag bestämde mig den där natten efter brännbollen – jag ska hålla på en vänsterback i sommar. Den vänsterback som påminner mest om mig själv.
Vilka har då mina egenskaper? Jag surfade runt på nätet och kollade.
Tysklands Lahm låg bra till- krigare, klubblojal och sysslar med välgörenhet. Själv säljer jag Unicef-bollar på fritiden. Tyvärr är han bra med båda fötterna. Och nästan dvärg.
Argentinas Sorin då? Ful som fan – check. Långt hår – check. Petad-check, så det går ju inte.
Spaniens Capdevilla har ring i örat, så han ryker.
USA:s Bocanegra är kanske VM:s snyggaste kille. Australiens Scott Jamieson är en kille på uppgång. Patrice Evra är diplomatson och har 25 syskon. Dessutom är han både snabb och teknisk.
Det närmaste jag kommer att vara teknisk är att min farsa var elektriker.
Jag kollade mexikanare, nordkoreaner, serber, honduraner – men ingen matchade mina kvaliteter. Men så fick jag upp en bild på datorskärmen med danske Leon Jessen. Maja pekade och sa:
– Pappa!
Precis samma look. Otroligt att vi är två om den! Sitter mycket på bänken.
Får aldrig beröm. Bortglömd. Precis som jag. Heja Leon!

6 kommentarer:

  1. Visst är det svårt att låta bli att uttrycka sig i skrift? Noterar att du som jag använder Blogger, att vi har samma bakgrund och t o m samma färg på melanrubrikerna. Lycka till med allt. Tommy T, www.tetebloggen.blogspot.com

    SvaraRadera
  2. Äntligen Texas, det har varit tomt i bloggosfären sedan du tog en paus. Så kommer du tillbaka och levererar ett klockrent inlägg.

    Vi vill se fler inlägg från Texas, både på plan och på bloggen!

    SvaraRadera
  3. Skönt att du är äntligen är tillbaka! Fotbollsvärlden har saknat sin bloggande vänsterback.

    SvaraRadera
  4. Okej Texas, jag märker att du vågar publicera detta en andra gång. Ingen vårdanställd kvinna har alltså läst denna text ännu. För jämförelsen mellan en allsvensk spelare med en årslön nära miljonen och en syrra som knappt har 20 papp i månaden skulle ju potentiellt kunna sticka i ögonen på någon som har det senare perspektivet...

    SvaraRadera
  5. Härligt att du är tillbaka i bloggvärlden Texas! Gillar välskrivna bloggar, med lite tankeverksamhet bakom inläggen (så är det inte alltid med min egen blogg dock, hehe).

    Go Texas! Du kommer aldrig bli bortglömd, i alla fall inte i många HBK:ares hjärtan.

    SvaraRadera