Nu bloggar jag för Expressen.

Från och med fredagen den 8:e juli så bloggar jag för Expressen. 

"Ny bloggadress"

Från och med tisdagen den 10:e maj kommer jag att blogga här på Pertexasjohansson.blogspot.com.
Tack Hallandsposten och webbchef Lars Tegermark för gott jobb!

Jag och mina agenter (jag har inga agenter) har beslutat att jag i fortsättningen bara ska jobba gratis för Unicef och Amnesty.

Vi träffade Kungen efter matchen

Kungen (Jonas Thern) kom till matchen med en vinröd Roma-mössa på huvudet och en blå, halvt utsliten IFK Värnamo jacka.
I den 83 matchminuten hörde jag honom för sista gången: "Men det är ju Texas, spelar han i Falkenberg, det visste jag inte".
Kungen vet mycket väl att jag spelar i Falkenberg. Men det var ett sista tappert försök att få mig ur balans.

Att komma tillbaka till Värnamo, min moderklubb, är underhållande varje gång. Man byter om på ett iskallt Finnvedsvallen där tapeterna var nya på 70- talet, bastun är (fortfarande) trasig, och duscharna påminner om dem som du ser i fängelse-filmerna "Alcatraz" och "Nyckeln till frihet".
På väg till uppvärmningen stöter du på gubbarna som spelade ihop med din farsa för hundra år sedan. De frågar som vanligt: "känner du igen mig Texas?
"Njaee, jag tror inte det". Vi pratar vidare om farsans dåliga högerfot. Om att "IFK ser vääääldigt starka ut just nu", och "hur länge ska du fortsätta spela Texas?".

Vissa matcher stämmer allt och ibland stämmer inget. I lördags fick vi slita över hela banan. Värnamo var skickliga på det de gjorde. Vi kom med ett ganska orutinerat lag men killarna gör en härlig insats. Matchen slutade 0-0 och jag är nu helt övertygad- lag kommer få väldigt svårt att slå oss under året. Vi har en stor trygghet i laget, oavsett vilka som spelar. Kul.

Efter matchen passade jag och Cliff på att hälsa på Kungen. Vi tog i hand och det kändes som att vi färdades tillbaka i tiden då Kungen var tränare för HBK (skillnaden mot då är att han nu sträckte fram hela handen, förr vinklade han alltid in tummen så du fick hälsa på fyra fingrar(!).
Inom kort pratade vi om "vinklingar i pressen" och Kungen tyckte att det var alldeles för mycket snack om sådant i svensk fotboll. Det var för lite glädje hos spelarna tyckte han.
Och jag vet inte hur många gånger han sa det men "det viktigaste i livet grabbar- se till att ha roligt med det ni håller på med".
Han tyckte det var härligt att vi fortfarande lirade, och när det hade gått ett par minuter utan skratt pikade han mig med att "Cliff alltid låg några meter framför mig i spåret när vi hade löpträning uppe på galgberget" Och jag kunde inte säga emot. Cliff var verkligen som en hund på den tiden. Det är han fortfarande men tack vare hans McDonalds luncher i New York ligger han numera fem meter efter.
Kungen avslutade med att han skulle hem och äta hummer, eller oxfilé, han visste inte riktigt men det var bara ytterligare ett sätt att säga att han har jävligt gott om pengar efter sina år som proffs.

Jag och Cliff skrockade vidare mot omklädningsrummet. När vi vänder oss om en sista gång ser vi på avstånd när Kungen sträcker upp sina tre fingrar (jag har tagit en bronspeng i VM och det har inte ni) som en sista hejdå-gest.
Vi börjar skratta och inser att oavsett hur det går i år, så är målsättningen från och med nu glasklar:
vi ska vi ha roligt!

En sämre Kung.

Fulast spelstil i Allsvenskan

Aftobladet rankar mig som det tredje bästa nyförvärvet i Superettan 2011.
Motivering: "Inte den sexigaste spelaren men kommer till FFF med ovärdelig rutin och inställning".
Lantz är på första plats och det är befogat. Hammarbys Paulinho hamnar på andra plats och det är inget att säga om. Och det kunde varit värre, senast jag kikade på en lista låg jag högst upp på listan "fulast spelstil i Allsvenskan". Men när jag tänker efter- det är inget att orda om där heller.

Var hos frisören idag. En trevlig tjej som vet att det ska klippas liiiite. Märkligt vad rädd jag är varje gång, det är värre än ett tandläkarbesök.
Cliff tittade på min frisyr och analyserade: "det är ju lika långt och äckligt som vanligt".
Men själv är jag nöjd och det är det viktigaste.
Nästa gång kanske jag klipper mig hos Bobbys tjej (ska vi kalla henne Pam?). Hon har en fin salong i stan, men Bobby har inte fixat något Superettan-pris så vi får se.

Imorgon är det lördag och match borta mot IFK Värnamo. Men det är också Bobbys och Cliffs "grisätardag". Ibland på träningarna kan Bobby bli helt lyrisk över sina lördagar: "Fan, på lördag blir det tre feta semlor", skriker han ut över hela Idrottplatsen.
Det kommer från ingenstans och det är lika roligt (och sjukt) varje gång.

Matchen imorgon är viktig. Jag och Cliff diskuterade i bilen att vi inte vill se Kungen (Jonas Thern) stå skrattandes vid sidan och håna våra misstag. Han är en jäkel på att psyka så jag är beredd på det värsta.
Vi åker med ett ungt lag, så det ska bli spännande att se vad vi kan göra tillsammans.
Jag kommer vara äldst på plan. En del kommer säkert kalla mig gubbe.
Själv kallar jag det ovärdelig rutin. Man mår så mycket bättre då.

Jag börjar tappa mitt hår.

BK Häcken-Falkenbergs FF

Ett av mina första möten med Valhalla IP var när vi i GAIS satt ihopträngda i ett omklädningsrum med tränare Lennart Ottordahl. Det var analys av gårdagen och han "tvingade" varje spelare att säga två positiva saker om matchen, och en som vi kunde förbättra oss på. Övningen i sig låter inte märkvärdig, men bland fotbollsspelare som inte är vana att tänka kan det lätt bli problem.
Som spelare lirar du dina matcher, Ibland vinner du, ibland förlorar du. Utvärderingen lämnas gärna över till tränaren eller annat kunnigt folk.

Det blev ingen publikfest. Göteborg var kallt, blåsigt och jag hann räkna till 42 personer innan domare Strömbergsson blåste igång matchen. Speakern försökte värma igång oss med lite Beach boys i högtalarna, men det blev bara motsatt effekt- alla ville ju bara därifrån.
Inramningen var dock vacker, bakom Bobbys mål skymtade man Liseberg och på andra sidan såg man ett upplyst Nya Ullevi.
När vi gjorde 2-0 i mitten av första halvlek kunde jag inte låta bli att skrika: "de underskattar oss, nu gör vi trean", och tjoff, tjoff så hade det blivit 2-2 innan jag hann blinka.
Häcken är bland de sju bästa lagen i Sverige, därför känns vårt resultat väldigt stimulerande. Matchen slutade 3-3 och på det hela taget kändes det rättvist trots att vi inte hade något stort bollinnehav.

Två positiva saker om matchen:
1. Jag är väldigt nöjd med mina lagkamrater. De jobbar, sliter och gör sitt bästa. Tack.
Resan började egentligen förra året men nu har vi 19 raka matcher utan förlust. Kul!
2. Cliff Barnes gjorde årsdebut (wow!). Han tyckte det var skönt att vara tillbaka men efter matchen ångrade han sina "ägg och bacon-frukostar" i New York.

Två negativa saker om matchen:
1. Falkenbergs FF bjuder oss på "schampo" efter varje match. Jag vet inte vad det är för skit men det måste vara det absolut billigaste som går att hitta på marknaden. Jag tappar mitt hår.
Obehagligt.
2. Häckens avbytare(!) mobbade mig för mina vita ben.

Pung fu

När jag spelade i HBK såg barnen oss som kungar. Tydligt var det när vi hade träning och några stod vid sidlinjen och tittade på. De vågade aldrig beträda planen, och när någon sköt bort en boll sprang de fort som tusan och hämtade den bakom snödrivor och stängsel.
I Falkenberg är jag orolig att ingen vet vilka vi är, eller att vi ens har träning. Idrottsplatsen ligger bredvid en skola och varje gång vi har träning springer barnen runt och leker på konstgräset. Inget konstigt med det kanske. Men barnens blickar avslöjar tydligt: "planen tillhör väl skolan!? Och Idag när jag skulle pissa innan träningen vid staketet, sköt ungarna bollar på mig.

Cliff Barnes trodde i lördags att han var uttagen till match efter sin New York-resa. Jag och Bobby hämtade upp honom med bilen. Allt gick bra fram tills Cliff skulle sätta sig på sin plats i omklädningsrummet- ingen matchtröja utlagd. Sanningen är att han helt enkelt inte var uttagen.
Ett klassiskt Cliff Barnes- ögonblick. Igen. Men ingen är förvånad med tanke på hans hörsel.
Han får en ny chans imorgon då vi möter BK Häcken (eller BK Röva som man säger i Göteborg). Ska bli kul att se vad vi kan göra mot ett allsvenskt motstånd. Som vanligt ska vi försöka spela en enkel fotboll. Det är något tränare Jock gillar även utanför planen- enkelhet.
Han skriver sin autograf (jag såg det idag när en matchtröja skulle signeras) på följande sätt: "TARRA". Hans smeknamn med stora bokstäver.
Enkelhet när den är som bäst (eller sämst).

När det är "Alla hjärtans dag" vill jag skänka en tanke till den spelaren i Varbergs BoIS som fick sin pung spräckt i en närkamp med vår vänsterytter Erik.
Jag passar även på att ta tillbaka det jag sa till domaren: "han överdriver", när han ålade sig som en stucken gris utanför straffområdet.

Den viktigaste spelaren sitter på bänken

Den viktigaste spelaren i ett fotbollslag är inte den som gör alla mål. Inte den som slår fram den avgörande passningen heller. Och inte slitvargen och inte målvakten som alltid håller nollan.
För mig kommer den viktigaste spelaren alltid vara den som är utanför. Den som inte får plats. Som har svårt att hitta en mening med det han håller på med, som har ett stukat självförtroende och som bara drömmer om att få spela lite fotboll.
I en fotbollstrupp handlar det om spelare nummer 12 till 20. Avbytarna och de som sitter på läktaren. Kan man hålla dem vid "liv", ge dem några "bra jobbat" när de som mest behöver det. Då är mycket vunnet under en säsong. De kommer känna sig delaktiga och fortsätta kämpa hårt för laget.
Spelarna som är utanför lägger också ribban hur hårt motstånd a-laget ska få under en träningsvecka. För mig är det helt avgörande hur bra det kommer gå under en lång säsong.

Januari och februari är alltid en smekmånad för en tränare. Man kan skylla ifrån sig på att man har mycket skador i truppen. Att man tränar hårt och spelarna är slitna. Man tränar nya saker, och det har inte satt sig riktigt än i spelet.
När man börjar närma sig mars, april har en startelva skapats. Spekulationer i truppen om vem som ska spela diskuteras. Bland de som är utanför står tränaren väldigt lågt i kurs, och skitsnacket börjar att spridas (om spelarna 12-20 inte känner sig delaktiga). För de som spelar rullar det mesta på.

Jag har alltid tyckt det varit viktigt att vinna. Träning som match. Idag är jag glad över att vi vann mot Rosengård med 2-1. Ett division 1 lag som vi ska slå de flesta dagarna i veckan. Men det är inte helt lätt att spela matcher där du ska vinna.
Som spelare i Falkenberg känner jag mig trygg med det mesta. Jag har en bit kvar när det gäller min form och att allting faktiskt är nytt. En del passningar som jag i HBK skulle få "elstötar" på, får jag istället ryggdunkningar över i Falkenberg, och vice versa.

Som supporter till Bollklubben är jag inte orolig men snart behövs en seger. Fyra raka matcher utan vinst, och nu två tuffa matcher mot Trelleborg och Helsingborg.
På måndag vill jag inte läsa i HP att det såg bra ut. Att folk var nöjda, och man är en bit på väg.
Det är alltid viktigt att vinna- förluster sätter sig!
Men det är jag som supporter som säger detta. Som spelare vet jag att det du behöver mest som fotbollspelare när det går tungt, är inte utskällningar och skrik- utan bara enkla ryggdunkningar.
Tänk om alla supportrar visste om det.
Inklusive mig själv.


Ett pojkrum i Rosengård.

Rätt färg på fotbollsskorna är avgörande.

Igår såg jag lite på matchen mellan Frankrike och Brasilien i fotboll. Jag noterade följande: ingen spelade med svarta fotbollsskor. Skorna var röda, gula, gröna och blåa. Inga var svarta.
Jag har spelat med samma typ av skor sedan jag började spela fotboll som 7 åring- svarta med känguruskinn. En enda gång har jag gjort ett undantag och spelat med vita skor, 2005.
Jag kände mig mer teknisk än Zlatan Ibrahimovic, men jag gjorde min sämsta säsong någonsin.
Jag kunde liksom inte förlika mig med att vara en "teknisk" spelare. Mina andra egenskaper försvann mer och mer för varje vecka. Tillslut hade jag svårt att ens springa runt och kämpa. Ett signum som följt mig under hela min karriär var som bortblåst.
Efter den här säsongen har min förståelse ökat betydligt när det kvinnliga könet provar skor i timmar. Det är ju viktigt.

I Falkenbergs FF har varje spelare ett "skobidrag" på 6000 kr. Plockar du ut mer skor än för den summan får du punga ut med egna pengar. Vita, blåa, röda och gröna skor är betydligt dyrare än svarta. Ett par fotbollskor kan idag kosta uppemot 3000 kr i butik.
Och då har du "bara" 3000 kr kvar. Med svarta skor är du nere på halva den summan.
I år spelar jag självklart med svarta skor med känguruskinn (hur många kängurur har egentligen tvingats dö på grund av detta?).
Du kommer säkert behöva plocka ut 3 par skor under en säsong. Då får du 1500 kr över.
"Kan man plocka ut det i kontanter?" Var det någon som frågade mig i laget. Tveksamt.

Sedan behöver du fotbollskor med skruvdobbar också och då ser jag att min budget skenar iväg betydligt.
Det här är verkligen Superettan-snack. För det var andra bullar i HBK. Där fick man välja helt fritt. Visst, det var lite "High chaparall" där ett tag och killar plockade ut skor konstant. Någon blev anklagad för att sälja nya skor på Blocket om jag inte minns fel.
Och en gång hade Micke Rosen 6 par skor på sin plats.
Men han hade inget dåligt samvete för att han mjölkade klubben på pengar- han skulle ju hitta den perfekta färgen.

Som avslutning tänkte jag lufta en sak som vi pratat om i omklädningsrummet. Det gäller fredagar och att alla familjer äter tacos.
Men kan man äta tacos ensam? Svaret blev enligt följande:
-Ja, om du bor i Mexico.
-Nej, om du bor i Falkenberg.

Bra skinn.

"Mina tränare- del 3"

Jonas Thern 2002-2003, Halmstads BK.

"Jag tog av mig naken. Hoppade upp och la mig på massagebritsen. Han placerade en handduk över min röv och började massera mig med matolja".

Kent. Han var massör, och Jonas Therns vapendragare. Han hade räddat Therns karriär en gång i tiden nere i Portugal. På den tiden då Jonas var tvungen att äta Voltaren så att han fick bölder på ryggen. Han kom i kontakt med Kent och allt löste sig med hans ljumskproblem.
Men Kent var inte bara massör. Han var en människa som du möter en gång i livet. Han kunde känna av energier. En "gåva" han hade fått efter en olycka.
När han gick på stan med sin fru och de träffade någon bekant, var Kent tvungen att vika av åt något annat håll om personen gick runt med negativ energi.
Det som räddade Therns karriär var inte bara Kents djupmassage, utan att han även började äta (ofarliga) salter som Kent rekommenderade. Metoden är inte bevisad av traditionella läkare men på flera HBK- spelare fungerade den kanon.
Just nu är jag helt säker på att Patrik Ingelsten fortfarande sitter och knaprar i sig tabletterna.

Efter första träningen med Jonas så låg det en påse med vitaminer och salter på din plats. Inget konstigt i sig kanske, men man skulle äta 8 salter per dag (jag fick 12 olika burkar), vilket medförde att jag åt cirka 100 små piller varje dag.
Alla i laget gjorde det. Utom Joel Borgstrand. Han trodde inte på det och struntade i det. Kent gjorde en check i laget med att titta på ett lagfoto(!), och kom fram till att vi hade en förrädare i truppen. Thern konfronterade Joel och han erkände.
Exakt vilka piller du skulle äta kunde Kent känna genom att se en bild på dig..!
När han masserade dig gjorde han också en check. Han tog din hand, ställde frågan "behöver Texas vitamin B12". Skakade handen- hade du en brist. Och det hade jag.
B12 var mot uppmärksamheten och den skulle förbättra mitt spelsinne. Jag åt den varje dag men var fortfarande lika dålig på att se vad som skulle hända på planen.
En som märkte en enorm skillnad med allt detta var Sharbel Touma, han var lyrisk och blev hur pigg som helst. Och när jag tänker tillbaka mådde jag väldigt bra under den här perioden.

Vår assisterande tränare i Falkenberg, JR, utnyttjade även Kent med att ta bort negativ energi i hemmet. Han såg bara en bild på huset, och efter några sekunder var det löst.
Men toppen av allt det här är det HBK:s assisterande Torbjörn Arvidsson var med om. Ni som har sett "Den gröna milen" vet vad jag pratar om. Ni vet den där scenen när den store mörka killen drar ut negativ energi ur en person, och blåser ut det ur sin egen mun..!
Kent avslutade med detta när han masserat "Tobbe".

Jag skrattar när jag skriver om de här åren. Det låter så fruktansvärt overkligt. Men det här var HBK 2002-2003, och det var vår vardag.
Jag vet inte om jag kan tro på allt som hände, men för mig var Kent en fantastisk människa som hjälpte mig att vara skadefri under de här säsongerna.
Och när jag zappar fram ett övernaturligt program på TV:n tänker jag alltid på Kent.
Jag kan inte riktigt sluta titta- nu vet jag ju att det kan vara sant.

Kent in action.

Mats Wilanders bror.

Jag har tidigare tipsat om att det kan vara en fördel att se sig själv som "världsmästare" innan man står inför en tuff utmaning. Min gamla tennisidol Mats Wilander berättar för Expressen att det finns andra vägar att gå:
-Jag utgick alltid från att jag skulle spela värdelöst.
-Varför?
-Jo, för att om jag tänkte att jag skulle spela lysande tennis- då blev jag stressad om det inte blev så. Istället såg jag framför mig hur jag skulle missa varje slag.
-Hur gjorde du när väl matchen började?
-Jag brukade börja jätteförsiktigt. Siktade bara mot mitten och koncentrerade mig på att inte missa. Det var alltid det viktigaste. Efterhand kände jag mig säkrare och då började jag söka mig mer mot linjerna. Men aldrig från början.

Den här taktiken finns även bland fotbollslag. En del kallar det fegspel, jag kallar det ödmjukhet. Att inte ge motståndarna något gratis i inledningen. I HBK dyngade vi alltid långbollar från backlinjen de första 10 minuterna (det är bra om det slutar där). I Barcelona har man valt en annan väg- 100 st kortpassningar i rad innan man gör något svårt. Olika
tillvägagångssätt men med samma syfte- att komma rätt in i matchen.

Aftonbladets Robert Laul listar de tio hetaste spelarna i Allsvenskan, och jag hamnar på bänken..! Det tar jag som en komplimang i och med att jag numera spelar i Superettan. "Bloggar som bara den gör Texas på Hallandsposten.se, ofta mycket underhållande". "Texas är kung".
Den sista meningen hittade jag på själv.

Ikväll spelade Sverige mot Ukraina i fotboll. Ett annat landslag- Damtennislandslaget mötte Ukraina i helgen och förlorade. Jag var tvungen att fråga Sofia Arvidsson om jag hade haft en chans mot någon av ukrainskorna?
-Klart du hade Texas!
-I Monopol.

Jag avslutar med en bild på Mats Wilanders bror.

Anders är Kommunfullmäktiges ordförande i min hemstad Tranås. På riktigt.

Vykort från New York!

Han som betalar kalaset står i mitten.

Hallandsposten.se

Bloggar f r o m den 10:e januari 2011 på Hallandsposten.se 
Gå gärna in och smygläs presentationen.

Under tiden hittar ni mig här:
http://twitter.com/#!/TexasJohansson
www.Facebook.com/pertexasjohansson

Min sista Offside-krönika.

Tillbaka igen från Thailand. Allt verkar vara sig likt här hemma, Postkodlotteriet bankar ut reklam i brevlådan, det spelas jullåtar på radion samtidigt som bilen hackar lagom irriterande i vinterkylan.

Nedan kommer min sista Offside-krönika. Totalt gnetade jag ihop 20 stycken. Känns bra, har varit ett stort nöje varje gång. Återigen, stort tack till Anders Bengtsson för all hjälp på vägen.

Det är nu definitivt. Jag är en föredetting. Häromdagen ringde en lokal krögare och frågade om jag vill spela in en reklamjingel för hans nya TEX-mex-buffé. När jag tackat nej, svarade han:

– Men du behöver väl ha något att göra nu när du slutat.

Om det ska bli så här framöver kommer jag överväga att göra comeback. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. I tio år har jag tillhört Sveriges 300 bästa fotbollsspelare. Det är stabilt. Och det är också en jävla ynnest. Så tyck inte synd om mig.

Däremot är det sorgligt. Min karriär är över. De sista veckorna har varit jobbigare än jag kunde föreställa mig. Jag har gjort några inhopp och varje gång som jag har älgat in på planen har jag fått kämpa emot tårarna. Det har varit en känsla av vemod som jag inte känt tidigare i livet. Det är som om jag har lyssnat extra noga efter de varma applåderna och resultatet har blivit att jag verkligen har hört dem. Och det har varit väldigt fint. Tack!

Jag har skrivit det förr – många av oss fotbollsspelare drivs av ett beroende. Beroendet är beröm. Beröm innebär att alla timmar man lagt ner gett resultat. När berömmet uteblir, då gör man något fel.

Så, under mina tio år, hur mycket beröm har jag fått? Ja, i tid, kanske någon timme totalt. Därför har jag gått förbi ett dagis när jag känt behovet. De lekande barnen på andra sidan staketet har ropat mitt namn, tittat imponerat på mig och sagt att jag är deras idol. Det har betytt mycket för mig. Tack! Jag, en idol! Barn är snälla, men framför allt – barn är ärliga. De inser att jag alltid har gjort mitt bästa.

Men jag har gjort mina misstag. Jag har stannat för länge i klubbar. Ibland har jag varit för snäll och inte ifrågasatt beslut. Jag har inte alla gånger sagt ifrån när jag insett att lagkamrater inte gett hundra procent. Jag har inte sagt åt talanger att de måste kämpa hårdare om de vill lyckas. Samtidigt – jag vet inte var de kommer ifrån alltid. Man frågar inte så mycket i vår värld. Man spelar fotboll och antingen lyckas eller misslyckas man. Anledningen till att jag lyckades var min vilja. Jag har varit medioker på det mesta, under snittet många gånger. Det enda jag har varit bäst på har varit viljan. Men som sagt – den har ett ursprung. Min mamma fick cancer när jag gick på gymnasiet. Lungcancer. Chanserna att överleva var fem procent. Hon överlevde. Det är därifrån den kom – känslan av att ingenting är omöjligt, att man aldrig ska ge upp.

Viljan tog mig hit, men inte längre. Nu är det över. Tack alla! 

Alla behöver det här!

Nu är det dags att utbilda sig vidare inom coaching. Är tillbaka på bloggen igen den 7:december! 

Vilken fotbollsklubb jag kommer tillhöra 2011 beror på hur min agent Emil "Heine" Jensen sköter sig.

Alla behöver ett mål.

En vanlig dag!

Vi vaknade tidigt idag. En klassisk bagarväckning från Majas sida. Yrvaken öppnar jag ögonen och ser henne 1 cm från mitt pannben ropandes:
-Pappa pappa, ner!
Det var bara att ta fötterna ner för trappan och sätta på första bästa dvd.
Efter ett tag vill Maja hålla en konversation men jag inser att jag somnar mitt i en mening.
När det är mörkt, tidigt och höstigt är jag säker på att jag lider av narkolepsi.

Fröknarna på dagis säger att Maja är väldigt förtjust i de äldre killarna på dagis. Spontant växer det ut små, små horn i pannan på mig. Egentligen vill jag köpa ett par hagelbössor till helgen men jag får nog avvakta med jaktlicensen tills hon börjar på högstadiet. Kan se fjuniga tonåringar knacka på här hemma och fråga:
-Är Maja hemma?
-Hm, låt mig se, och så pekar jag på bössorna som jag har i hallen.
Kommer bli kanon.

Fick post idag av Magnus Erlingmark på Spelarföreningen. Några broschyrer som ska delas ut till nya utländska spelare. Broschyren är väldigt seriös. Allt står på engelska och det finns enkla saker som beskriver landet Sverige. Exempel: Här betalar vi skatt, vi har 53 procent skog och du behöver ett körkort för att styrka din identitet.
På första sidan har de tagit det absolut viktigaste: Medeltemperaturen på olika delar i Sverige (i januari är det -16 i Kiruna), och hur mycket dagsljus vi har (i Kiruna är det 0 timmar i januari).
Hade en ny spelare fått den här informationen innan han skrivit på ett kontrakt för en svensk klubb hade vi inte haft några utländska spelare i Allsvenskan. Alla utländska spelare är lika chockade över den kalla svenska vintern.
Minns när brassen Delani ringde hem till sin mamma mitt i natten och ropade:
-Mamma mamma, det snöar!

6 timmars dagsljus i Stockholm (januari).

Saker jag har snott från Örjans Vall!

Jag har inga träningskläder. Under alla år i Bollklubben så har det varit helt naturligt att träna med Umbro, Puma eller vilket märke det än varit som sponsrat oss. Nu är jag i skarven mellan två klubbar och då har jag bara ett par kalsonger att träna i.

Men självklart tänkte jag på detta när jag rensade min plats nere på Örjans förra veckan. Jag fick ihop en stor svart sopsäck med grejor jag samlat på mig under åren. Mycket skit var det. Hälften kommer jag att slänga. Det blir lite patetiskt att springa runt med HBK-kläder när jag inte tillhör dem längre.
Det känns konstigt. Var köper man träningskläder? Är det Intersport eller? Och hur tvättar man träningskläder, 60 grader? Materialare Hasse har ju alltid gjort detta åt mig. Vikt mina kalsonger, lagt fram en handduk och serverat mig schampoo.

I den svarta säcken snodde jag med mig lite saker som klubben kommer bli tokig över:
*Träningskläder, som någon ny spelare blir utan. Mitt kusinbarn kommer bli överlyckligt.
*Benskyddstejp. Bra om man ska åka skridskor eller om något ska lagas i huset.
*Compeed. Jag hade skoskav.
*3 st matchtröjor med nummer 2. Materialare Hasse kommer att ropa "TEEEEEEEXAS" när han ser att dem är borta. Personligen tycker jag att jag är värd dem.
*En whiteboard-penna. Majas tuschpennor har tappat i slagkraft.
*Zwirzdauskas kam. Ett fint minne.

I min sista match kastade jag ut min matchtröja till en HBK-supporter på Stockholm Stadion. Direkt gick fantastiske Matz Ljungkvist på kansliet (han ser alltid till klubbens bästa) fram till mig och sa: "Vi skickar en faktura".
Det ska bli spännande att se sin novemberlön.

Full med skit.

Fötterna på fotbollsgalan!

Sitter och tittar på fotbollsgalan på TV 4. Jag ser vackra ansikten, fina kostymer och dyrt porslin.
Men om vi istället hade haft en kamera under bordet, utan skor, utan sockor, då hade tittarna bytt kanal, eller dragit en spya på soffbordet omedelbart.
Varför? Jo, en fotbollspelares fötter ser för jävliga ut.
Jag har sett  allsvenska fötter i tio år, det är tio år för mycket. När vi väljer fotbollskor inför säsongen, då väljer vi inte de som är skönast. Vi väljer de som sitter tightast. Efter några veckor när vi sprungit in skorna, först då kan vi börja leva.
Jag har sett spelare med död hud under fötterna. Blånaglar, vilket gjort att naglarna slutat växa sedan år tillbaka. Jag är en av dem. Mina växer bara på höjden. Jag har sett en Emil Jensen med fotsvamp. Jag har mått illa av att se Dusan Djuric i badtofflor.

Vart vi än går har vi ilägg i skorna, precis som vilken pensionär som helst.
-Det är bra för era fötter, säger sjukgymnasterna.
När jag åker till Thailand på semester ska jag direkt sätta mig på något pedikyrställe och göra en "extreme footmakeover".
Nu kan de tyvärr inte operera mina fötter i Thailand. Det hade varit det bästa. Mina problem med mina fotvalv kommer jag ha kvar även när jag kommer hem.
De höga valven gör att jag får plats med 209 kr i mynt. En bra dag får jag även plats med en glödlampa.

Min broskutgjutning som jag har kvar sedan jag bröt foten 1997 kommer jag fortfarande ha kvar. Att benbrottet inte klarar minusgrader, att jag inte kan gå i höga kängor på vintern, att jag just det året 2007 var tvungen att gå i Birkenstock och blev nekad inträde på "Lilla Helvetet" är saker jag får leva med.
Skitsamma. Idag är jag glad att Zlatan Ibrahimovic får Guldbollen och håller sitt tal i fina sköna armani- skor.
Vad som finns under vill jag inte veta.

Emil Jensens skor på helgerna.

Man mår som man förtjänar dagen efter!

Maja gick runt på Jysk och valde fars-dag present. Jag fick ett par strumpor och två paket Christmas Confetti, stora jultomtar man sätter på paketen.
Annars har jag mest gått runt och samlat kraft efter gårdagen: Avslutningsfest för oss spelare.
De äldre spelarna hade förfest nere på Örjans vall (vilken fantasi vi har) för lite bastu. Allt gick bra förutom att vår islänning Jonas fick åka hem och blåsa sitt gips (bruten arm). Tydligen börjar det lukta ordentligt om det kommer vatten i skiten.
De yngre spelarna var hemma hos Ryan Miller och spelade Play-station. Ingen skräll på något sätt.

Ute på Gastons stötte jag på pingiskungen Jörgen Persson. Han satt med en landslagskollega och pratade minnen. Det var inte J-O Waldner.
Ni vet, Waldner som är mest känd för OS-guld och följande uttryck när han stod utanför Café Opera: "Är det någon som vill knulla en världsmästare"?

Jörgens polare var proffs i Frankrike. Men just nu var han skadad. Han satt med stödkrage efter att Jörgen hade lagt en stoppboll med skruv under en träning tidigare i veckan.

Man mår som man förtjänar dagen efter. Då är det skönt att läsa Expressen och Mats Olssons lista: 

"So long Cowboy! Per "Texas" Johansson, alltid en favorit, och nu får han dra. Aldrig världens mest tekniska, men en sällan skådad kämpe, publikfavorit och- väldigt bra skribent".

Det är alltid skönt att få lite ryggdunkningar när man är sliten. Tack Mats!
Nu ska jag gå och prova sockar.

En världsmästare.

Jobb jag blivit erbjuden!"

Jobb jag blivit erbjuden sedan jag beslutat att lämna HBK:

*Spela in någon jävla reklam-jingel för en lokal lunchrestaurang. De har ny Tex-mex buffé på torsdagar.
*Kröna Halmstads lucia.
*Personalansvarig på ett bemanningsföretag.
*Fotbollsspelare på div 2 nivå.
*Innebandytränare.
*Krönikör på den lokala tidningen.

Och några till..

Jag tackar alla som har hört av sig. Det är verkligen smickrande, även om det bara är en reklam-jingel. Killen har faktiskt tänkt på mig och jag kan se humorn i det hela.

Vid vägskäl är det alltid lätt att ryckas med och hoppa på något bara för att det verkar intressant.
Min plan är klar. Jag ska konsekvent välja saker som gynnar mitt "Igelkottkoncept": Vad jag brinner för, och vilka saker jag kan bli bäst på.
Det första man bör göra är att börja leta där man befinner sig. Därför tänkte jag prata med klubben igen. Det är där jag har min själ. Finns det inget "vad jag brinner för, vad jag kan bli bäst på" där, får man söka sig vidare.

Tränare Tom Prahl sa alltid till mig på fotbollsplanen: "Spela som du kan Texas, inte som du vill".
Han hade rätt till femtio procent. Gör du aldrig som du vill, dör dina drömmar.

Jag är riktigt taggad inför framtiden. Jag vill göra något riktigt bra. Det som varit är bara början. Jag tror och hoppas det.

Underskattad.

Semester! "Ensamhet och kebabpizzor"

Första dagen på semestern. Den spontana känslan är positiv. Kroppen får vila, hjärnan får ny energi. Underbart skönt att styra över sin tid.
Idag saknar jag inte mina lagkompisar. Tids nog kommer jag göra det, men inte nu. Skönt att slippa deras taskiga musik i omklädningsrummet. Deras sönderbajsningar av toaletterna och "Inlåsningarna" i bastun.

Jag har annat att fundera över. Om några timmar kommer det jobbiga: "Vad fan ska jag göra? "Ingen annan har semester samtidigt som oss fotbollspelare, alla jobbar.
När jag vaknade imorse var det kolsvart utanför mitt fönster.
Jag klagar inte, men visst hade det varit kul att kunna åka ut till Tylösand för ett dopp och after beach. Hade jag gjort det i eftermiddags hade jag frusit pitten av mig.
Eller varför inte en korvgrillning på Östra stranden. Men enligt SMHI kommer det att hagla framåt kvällen.

Förra året på min semester satt jag på Öppna förskolan och lekte med Maja. Drack kaffe med tanterna och pratade om svininfluensan. På kvällarna beställde jag kebabpizzor med extra allt. Jag ville känna att det var "semester". Jag kommer göra något liknande i år. Skillnaden nu är att jag inte har något klart till nästa år.

Pratade med Lars Tegermark på Hallandsposten om kommande bloggning. Kändes som att det kan bli bra. Skriva kommer jag göra på ett eller annat sätt i framtiden. Liksom coachning. Imorgon ska jag träffa HBK:s klubbdirektör Kaller.
Annars funderar jag mest på om jag ska fortsätta spela fotboll nästa år. Jag är "bara" 32 år. Jag vet att jag har mer i kroppen. Samtidigt måste huvudet vara på plats.
Om några kebabpizzor har jag svaret.

Semester.

Morgonstudion radio P4!

Satt i morgonstudion igår i P4 Halland.
Under min fotbollskarriär har jag alltid tyckt det varit svårt att se sig själv på TV i efterhand.
Likadant känner jag nu när jag hör mig själv på radion.
Men skitsamma! Tack Erika och Micke för en skön morgon!

Det här pratade vi om: Sammanfattning av året, kommer jag klippa mig nu, proffsmiddag-tema, fina hyllningar från Fredrik Lundgren Gais, Orrenius Expressen och Jesper Uhlén från Bollklubben Support. Joe Sises journalistiska ådra. Min kommande blogg i Hallandsposten. Tacktal, och kommer jag få en guldklocka när jag slutar?

Smakstart P4

Också bra radio.

DIF-HBK

Sammanfattning Djurgårdens IF- Halmstads BK.

Expressen
HBK-TV

HBK:s bortasektion i bakgrunden.

Tacktal direkt från bussen!

På min sista resa var jag tvungen att styra upp lite tacktal från årets debutanter. Sammanfattningsvis kan man säga att de är bättre på fotboll än att prata.
Alla är födda på 90-talet, så framtiden ser ljus ut för HBK.
På fotbollsplanen.

-Hej jag heter Viktor Ljung, 910419. Vill tacka för debuten (2 minuter). Särskilt ledarstaben (här gör Ljung ett misstag och glömmer spelarna). Mina intressen är fotboll(!) fiska i Nissan med Wrele, men det går åt helvete. Gillar min dator. Chilla, film och TV. Har inget mer att säga.

-Mackan Antonsson här. Jag vill tacka ledarna och spelarna (lägger betoningen på spelarna efter kraftiga påtryckningar). Vad ska man säga mer? Mina intressen: gillar att jaga, har skjutit tre älgar. Jag har jaktlicens och om ni är i knipa någon gång har jag vapen om ni behöver. Umgås med flickvännen (jubel uppstår i bussen) och polare. Kommer inte på mer.

-Thydell här. Vill tacka ledare och spelare (säger spelare efter påtryckningar). Intressen: Flickvännen (jubel uppstår i bussen), hon heter Hanna. Kompisar. Jag jagar inte. Jag går på John Bauer skolan.
Helt plötsligt tar Joe Sise över och ställer frågor till Thydell:
-Hur kändes att få chansen i så tidig ålder?
-Klart det kändes bra.
-Räknade du med detta innan säsongen?
-Absolut inte.
Mycket kort och effektiv intervju av Joe. Hallandsposten nästa?

-Rickard här. Hallå! Jag skulle vilja tacka tränarstaben och spelarna. Spelar gitarr (förmodligen för att få brudar), umgås med kompisar. Har jobbat på Preem.

Wrele här. Hallå (pigg röst). Vill tacka för min debut för två veckor sedan och för att jag fick sitta på bänken 90 minuter idag (det han egentligen menar: Lasse du kunde väl för fan ge mig ett inhopp!)
Har fortfarande inte rört bollen i någon match. Hoppas på det nästa år. Fiskar, men det går åt helevete. Gillar att umgås med polare. Ingen flickvän. Har inget mer att säga.

Wrele. En kommande nyckelspelare.

Bussresa mot Stockholm!

HBK:s förra buss var som en mardröm invändigt. Den slitna stolsklädseln bestod av fyrar klädda med julgransbelysning. Detta såg man om man stod på huvudet eftersom stolarna var klädda upp och ner.

Matbrickorna som man hade framför sig (de som fanns kvar och gick att fälla ner) var sönderhackade av den skolklass som hyrde bussen före oss.

När bussen började rulla hade vi alltid problem med värmen. AC:n var trasig i 6 år. Ena stunden satt jag i täckjacka upp till Stockholm, andra stunden satt jag i kalsongerna.

I år är det ny buss i klubben. Den är underbar. Den luktar "ny" varje gång du stiger på. Vi äldre spelare har de bästa platserna. De går i arv. Min plats tog jag efter Petter Hansson innan han blev proffs i Holland. Tommy Jönsson har suttit på samma plats i 14 år. Ledarna sitter längst fram. 

De yngre spelarna får ta de platser som blir över. Thydell har kudde med sig. 17 år men ändå så rutinerad.  Själv har jag nackspärr efter varje resa. 

Halvägs längs E:4an är det alltid stopp på Rasta i ödeshög. Du pissar, dricker en kaffe, en apelsinjuice (ingen bra kombination för magen). Köper en trisslott och hoppas du ska bli miljonär. Innan du åker säger du hej till den där dansbandsbussen som är på väg mot någon håla. 

Du åker vidare mot Stockholm, känner till varje liten fin skogsglänta, du memorerar Visingsö i sömnen. Du räknar hur många vägstolpar det är mellan Linköping och Norrköping.

Väl framme är det äta, sova, äta, sova, skita som gäller. Sedan match, hemresa, samma stopp igen.

När jag kommer tillbaka till Halmstad baddar jag om mina liggsår och längtar till nästa resa.

När jag sitter på ålderdomshemmet, 99 år ung och tänker tillbaka. Då är det säkert de här bussresorna jag kommer ihåg mest från min fotbollskarriär. Det brukar vara så. Imorgon blir det iallfall den sista. 

Jag hoppas att vi i HBK får en värdig avslutning på säsongen 2010. 

Gå gärna in på DIF-TV och hör mina tankar inför matchen.

Lagkapten Johnny. Han brukar sitta i mitten av bussen.

Min karriär i korthet!

Är allt förutbestämt eller styr du över ditt öde?
Efter matcher brukar jag ha svårt att sova. Man är uppe i varv och hjärnan slår volter av allt analyserande. Varför gjorde jag si, varför gjorde jag så.

Efter förluster funderar du extra mycket över livets mening: T ex vad hade jag sysslat med om jag inte hade haft en farsa som spelade fotboll. Hade jag gått i morsans fotspår då, lirat dragspel?
Hade jag hamnat på någon logdans eller varit med i dansbandskampen? Hade jag varit gift med Kicki Danielsson, jag har ju alltid varit svag för "bra vibrationer".
Eller vad hade hänt om jag inte hade brutit min fot när IFK Norrköping ville ha mig när jag gick på gymnasiet. Hade jag hejat på "Peking" i Allsvenskan då? Eller Öster som jag tackade nej till för att mamma fick ett oväntat cancerbesked?

Vad är det som gjort att jag har hamnat just här. Just nu?
En sak vet jag med säkerhet: vägen har inte varit spikrak.

Min karriär i korthet:
16 år Bänken Tranås AIF div 3
18 år Bruten fot
19 år Bänken Gais
20 år Bänken Gais
21 år Ljumskproblem 1 år
22 år Misslyckades med att spela en enda match för HBK
24 år Bänken HBK
26 år Bristning i hälsenan
27 år Bänken HBK
28 år Bristning under foten
29 år 2 st brutna fotknölar
31 år Bänken
32 år Bänken

Och:
300 A-lagsmatcher för Gais och Halmstads BK.
Jag har hälsat på Fredrik Ljungberg.
En kompis känner Zlatan Ibrahimovic.
Och mycket, mycket mer.

Varför inte?

Personer jag diggar!

Jonas Wirmola. Han var andretränare i HBK för några år sedan.
Jag glömmer aldrig när han hade "blocka skott- träning" ute på ett blåsigt Sannarp. Wirmola tyckte att vi för ofta vände ryggen till när motståndare sköt. Så på en träning skrek han: "Samling grabbar!"
Vi ställde oss i en ring. Wirmola förklarade reglerna: "Ni skjuter så hårt ni kan, blockaren ska stå stilla, inget blundande. En hand på pungen. Ni får börja med var sitt skott på mig. Då kör vi."
Wirmola ställde sig som en jävla Terminator och blockade skott efter skott. Någon träffade hans feta röv, en annan på hans vänstra öronsnibb, en tredje på halspulsådern.
Han var som en skadeskjuten soldat. Men han rörde inte en min.
Sedan: "Texas, du börjar!" Jag klev fram, Wirmola rullade bollen löst. Pang! Kanske den bästa träff jag någonsin fått. Minst 100 kilometer i timmen. Tre meter framför mig står vår lärling Johan Svahn. Bollen sökte sig upp, rakt på pannbenet. Svahn föll som en fura och blev medvetslös. "Helvete", tänkte jag när jag sprang fram till honom. Samtidigt som jag skakade liv i honom hörde jag Wirmola vråla: "Yeees. Härligt blockat, Svahn!"

Hamnade i koma.

Böter, böter, böter!

Spelarböter. Tomas Zwirzdauskas är ansvarig till att driva in pengar för vår gemensamma lagkassa. Meningen är att vi ska få så mycket cash det bara går under året för att sedan avsluta med en brakfest i november månad.
Vissa år har det varit skralt i kassan. Det var på den tiden Andreas Johansson höll i indrivningen.
"Ante" är den snällaste lagkamrat jag haft. Han var och är fantastisk men han skulle aldrig kunna arbeta på kronofogdemyndigheten.
Det skulle Zwirzdauskas kunna göra vilken dag som helst. Han är underbar. Ingen vågar ta strid mot min hjärtlige vän. Då blir det bastun, det vet alla om.

I HBK har vi enkla regler. Kommer du försent får du betala (du måste vara en halvtimme före träningen). Marcus Olsson är den bästa sponsorn jag haft i mitt lag någonsin. Dusan Djuric kommer på andra plats. Brasilianaren Anselmo bör ha en plats på pallen när säsongen är över.

Men vi har även regler om du har fel klädsel till match, mobiltelefonen ringer under samlingen eller att du inte bjuder på tårta när det är din tur. Men i princip inte mer.
Generellt är jag emot mycket regler. Vi är alla vuxna människor. Blir det för mycket att hålla reda på förlorar grejen sin charm. Samtidigt hade jag gärna önskat mer böter på t ex toalettbesök. Vissa lagkamrater har fan problem att spola efter sig.

Ett allsvensk lag som har tappat det totalt när det gäller regler och indrivning är Helsingborg. Lagkamrat Järdler har spelat där och har berättat att det finns ett helt kompendium för varje spelare att "lyda" under. Du får böta om du blir tunnlad på träningen. Eller om du t ex är ny i laget..!

Gå gärna in på My Gerndts blogg där hon berättar mer. Hon är gift med den allsvenska skyttekungen som spelar i HIF. Idag fick han böta och blev 500 kr fattigare.
Det blev ett par skor mindre till My.

Betala och du går fri.

Tack Mjällby!

När Mjällby gjorde 1-1 och sedan 2-1 när några minuter återstod plockade jag ner snaran från taket. Jag slängde repet i papperskorgen och ställde ut den trasiga stolen i förrådet igen.
Inte för att jag trodde att vi skulle missa vår avslutningsmatch mot Djurgården borta, utan snarare att det föll några ton sten från mina axlar.

Två dagar efter match är vi alltid lediga. Maja har varit på dagis och när hon kom hem ville hon se "Pippi på rymmen" för 24:e dagen i rad. Pippi är hett just nu. Det går i vågor det där.
Oftast blir jag inte riktigt klok på henne. I somras var det "Mupparnas Julafton" som gällde.
Ungefär lika galet som att affärerna säljer julmust i början av oktober.
Pippi kan iallafall bära en häst på raka armar, cykla på en cykel utan hjul, springa ifatt en bil som kör i 90 km/h, flyga med en kvast ovanför sitt hus, dansa samba på en lina 50 meter upp i luften. Och toppen på allt detta meckar hon ihop en trasig bil som kan köra på Karlssons klister.
Jag undrar hur bra hon hade varit på fotboll?

Har fått en del frågor om i vilken klubb jag ska spela i nästa år. Jag vet inte. En allsvensk klubb har hört av sig, men det blir nog för långt att pendla. Och en Superettan klubb, men inte FFF. Pratade med Falkenberg för ett par månader sedan men de letar nog andra alternativ.
Har slutat att använda mig av en agent, men ikväll satte jag upp mig på "Transfer-listan" för första gången i mitt liv. Kändes konstigt.
När jag var tvungen att skriva mina svagheter skrev jag: "är inte någon Zlatan Ibrahimovic direkt".
För övrigt innehåller listan en rad tragiska och färglösa spelare. Känner ni igen någon av de här spelarna: Bill Halvorsen, Johan Karlefjärd och Mohammad Tadayon?
Trodde väl det. Inte jag heller.

Matchen mot Helsingborg är glömd. Men avslutar tillställningen med att länka er till Expressens Orrenius krönika. I våras utnämde han mig till "Allsvenskans mest sympatiska spelare", och nu det här. Killen har talang, helt klart.
Jag undrar vad han önskar sig i julklapp?

Tack Mjällby.

Så här såg jag ut 1998

Anledningen till att jag har stannat i över ett decennium i HBK har en förklaring.
Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.

Brist på professionalism
Min förre lagkompis Sebastian Johansson flyttade till turkiska Malatyaspor. Fick vänta i fem månader på sin lön. Fick checkar utan täckning. Åkte buss i sjutton timmar på smala, illa underhållna vägar i bergig terräng. Flög ner en arbetslös kompis i tre månader för att klara av tillvaron när det var som tuffast. Spelar nu i Örgryte för tryggheten.

Mobbning
Efte gymnasiet lämnade jag Tranås för att flytta till storstan och Gais. Mina lagkamrater hälsade mig välkommen med att färga mitt hår kolsvart. När jag gick till frisören blev det rosa. Efter ett halvår var mitt hår normalt igen. På dagarna jobbade jag extra som lärare i en skola i Örgryte. Rikemansbarnen mobbade mig varje dag på skolgården. "Du ser för jävlig ut och Gais är bajs".

Ensamheten
Ex-landslagsmannen Mikael Nilsson, tidigare HBK, ville egentligen bli möbelsnickare. Men han blev för bra i fotboll och tillslut hamnade han i Grekland. Väl där blev han ensam. När han själv jobbade och hade match, firade andra helg. Hade aldrig en ledig lördag och söndag- spelarna var inlåsta på hotell före och efter match. På vardagarna när han var ledig brukade han ha grillfester för sig själv.

1998

Jag tuggade spya!

Överkörda. Det kändes så. Detta var min sista match i HBK-tröjan på hemmaplan och det slutade fan i tragedi. Sitter här vid datorn och försöker hitta glimtar, ljuspunkter men det enda positiva jag kommer på är när jag åker hem i bilen och Maja ropar "heja pappa" 103 gånger i rad.
Jag tuggade spya sista 10 minuterna. Jag kämpade så gott jag kunde. Jag räckte inte till. Som lag reste vi oss mot slutet och Anselmo visade vilken härlig avslutare han är. Det är det vi får ta med oss.

Jag hade höga förhoppningar på den här kvällen. Jag ansade skägget, putsade bort lite näshår, avbeställde klipptiden (har jag varit långhårig 11 allsvenska säsonger i rad får jag köra det ända in i kaklet), tittade mig i spegeln innan jag gick ut och kände mig riktigt taggad.
Jag ville ta in allt en sista gång. Pratade med maskotarna vid inmarschen och det visade sig att de var nyfikna och undrade mycket.
-Hur gammal är du Texas?
En kille trodde jag var 46 år.
Tack.

Imorgon fyller Maja år. Den bästa presenten vore om Mjällby vinner mot Åtvidaberg, eller om hon får det där Pippi-huset som hon så gärna vill ha.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi fortfarande har allt i egna händer.

Har varit en bra arbetsplats. 

Två bilder 2009!

A bad hair day?

Tårtorna haglar nere i omklädningsrummet på Örjans vall. Idag är det materialare Kjells tur.
Så här såg det ut förra året när min finländske kamrat Tim Sparv bjöd på en specialité- "Samie Hyypiä-tårtan".

Pannkakor är nyckeln till framgång!

Om jag ska ge dig ett enda tips om hur du ska nå framgång så är det att lära dig kontrollera dina tillstånd.
För mig började det med att steka pannkakor. Jag ska berätta närmare:
Steka pannkakor är för mig något alldeles extra. Utan att skryta tillhör jag de främsta i världen.
Jag kan göra en mollbergare i pik med pannkakor. Det började som ett mentalt expriment, men nu har jag nytta av det varje gång jag går ut och spelar en allsvensk match.

Jag får alltid lite fjärilar i magen när jag steker pannkakor. Det jag pratar om är själva vändningen. Den gör mig riktigt nervös. Jag gör den i luften gång på gång. Stekspadar är till för mesar/Emil Jensen.
När jag kastar upp pannkakan finns det alltid en risk att det går åt helvete. Den kan hamna på marken, i fläkten eller på min stora näsa.
För mig är lyckan total när jag lyckas med vändningen. I mitt fall knyter jag då ihop min vänsterhand till en sten, samtidigt som jag skriker YES, så att grannarna undrar vad det är för psykfall som bor borta på 8E.
Jag upprepar  beteendet gång på gång. Smör på stekpannan, häller i smet, låter det bli lagom varmt, sedan kommer fjärilarna i magen, jag kastar upp pannkakan i luften, jag lyckas, och knyter min näve direkt och skriker YES!
30 procent av pannkakorna hamnar någon annanstans än i stekpannan. Det får jag köpa. Ibland får jag göra en helt ny smet bara för att jag har en dålig dag. Men det skiter jag i- jag kommer bara ihåg dem jag lyckas med, och det är då jag knyter min näve.

Vad som är det fantastiska med det här är att jag kan ta med "min knutna näve" vart jag än går. Med min knytnäve kan jag styra mitt tillstånd. Det är så kroppen och knoppen fungerar. Hela ditt nervsystem är utvecklat på detta sätt.
När domaren blåser igång matchen, knyter jag min näve. Har jag ett viktigt möte eller telefonsamtal där jag måste vara på topp, då knyter jag min näve.
Du kan göra likadant. Det behöver inte vara pannkaksvändning.
Bara det är något som gör dig nervös (fjärilar i magen), du lyckas, och direkt en knuten näve.

Alla i min omgivning undrar varför jag håller på med sådana här saker?
Jag vill ju bara bli en så bra fotbollspelare som möjligt.

Nyckeln till framgång.

Ett fotografi!

Bilden är tagen på Bolognas flygplats. Mannen bakom kameran är Tim Sparv eller Emil Jensen.
Vet inte på hur många flygplatser, hotell eller träningsläger jag gått omkring med någon konstig bild bak på jackan. Ovetandes. Tack alla!

Ytterligare en proffsmiddag?

Min lagkamrat Emir Kujovic ska bli turk. Han har skrivit på för ligatrean Kayserispor. Grattis!
Jag är övertygad om att det kommer gå bra för Emir. I rätt miljö kommer han kunna blomma ut till den spelare som alla vet att han kan bli. Nu säger jag inte att Halmstads BK har varit fel klubb för Emir. HBK är nästan rätt klubb för alla unga spelare som vill ta klivet ut i proffsvärlden. I Halmstad kan du utvecklas i lugn och ro med bra människor. Inga "måste" krav eller clowner som knackar på din dörr när du inte presterar.
Men i HBK kom han så långt han kunde komma. Då är det bästa att gå vidare.
Emir är en stor och stark forward (mycket bänkpress) som kan avsluta med bägge fötterna.
Emir har egentligen allt som jag inte har- då blir man proffs.
Imorgon blir inte min främsta uppgift att önska honom lycka till- nu gäller det att vi får till en proffsmiddag. Jag vet hur det kommer att bli till en början: Emir kommer inte vilja vara så sugen på att bjuda.
Inga konstigheter med det, utan så har alla spelare som lämnat HBK fungerat.
Visst finns det någon enstaka som visat barmhärtighet. Senast hade Tim Sparv ett bra kalas på Gastons.
Det kostade- men det smakade också. Mycket uppskattat.
Värsta tänkbara är om han skulle göra en "Emra Tahirovic". Emra lämnade klubben 2007 och så fort papprena var påskrivna så såg vi honom aldrig mer. Ett par dagar senare hämtade föräldrarna hans kläder och skor på hans plats. Felet var bara att de tog lite väl mycket (av misstag gissar jag), Markus Gustafsson som hade platsen bredvid blev av med både sina jeans och sin tröja.
Själv behöll jag ett par Adidas-skor som han hade glömt kvar (tack Emra).
Materialare Kjell var mest orolig om han skulle få tillbaka sitt tennisracket som han lånade ut veckan innan till Emra. Det fick han inte. Det var bara för Kjell att åka till Intersport och köpa ett nytt.
Nu hoppas vi på Emir.

Tack mina underbara lagkamrater.

"What the fuck"!

Real Madrids tränare José Mourinho drar allt till sin spets. När hans lag idag möter Real Murcia (ett skitlag), så förväntar han sig bara det bästa av sina spelare: "Om förra årets situation upprepar sig (0-4 i första matchen mot division 3- klubben Alcorcon, 1-4 totalt) kommer jag att stryka de som spelar från min lista, eftersom de kommer att vara döda för mig."

Jag tredubblade antalet besökare på min blogg igår. Att skriva om AIK engagerar. Aftonbladet citerade min blogg och direkt small det till och det började ringa i min telefon. Detta såg jag i efterhand eftersom man aldrig ska ha på telefonen när du möter AIK. Varken dagen före match. Matchdagen. Och helst inte dagen efter. Efter tolv år i Allsvenskan har jag lärt mig det. Jag är säker på att det finns AIK-"supportrar" som fortfarande ringer runt och försöker störa spelare så mycket dem bara kan.

Kul att jag kunde göra någon glad igår på Örjans vall. Daniel Kristoffersson på Expressen berättar på sin blogg.

Dagen efter en förlust mår du ganska dåligt. Tog mig en tröstfika precis. Tryckte i mig tre delicato-bollar till kaffet. Det var två för mycket.

Kung?

Vi ska klara det här!

Det finns två vägar att gå efter en förlust. Antingen väljer man den enkla vägen. Flykt. Du spyr galla över spelare, ledare och HBK som klubb.
Du sprider den här skiten vidare till arbetsplatser, skolor eller rent av till din familj.
Jag kan förstå det. Jag kan själv välja den vägen ibland. Men när du fått ut dig skiten måste du gå vidare.
Då kommer du till den svåra vägen.
Det är en väg som man egentligen inte vill ta. Människor är bekväma och att välja den svåra vägen tar mycket mer energi. De flesta orkar inte gå den vägen- kampens väg. Du måste gå emot strömmen. Du måste ta den där skiten på kafferasten eller var skitsnacket nu än odlar sin väg.

Jag har varit i den här sitsen många gånger förr.
Det viktigaste är att hålla samman! Som spelare bör du inte läsa tidningarna. Inte fokusera på motståndare eller domare. För varje gång du gör det, lurar du dig själv.
Vi har två matcher kvar. Det hade kunnat vara värre. Vi hade kunnat heta BP, Gefle, Åtvidaberg eller för den delen AIK.
Alla är bakom oss i tabellen. Det är så vi får se det. Något ljus måste vi hitta.

Men i kväll väljer jag den enkla vägen. Jag känner bara hat, frustration och vrede.

Imorgon är det en ny dag. Då tar vi i HBK upp kampen igen.
Vi ska klara det här!

AIK och Alex Miller!

Förmiddagen ägnades åt att skjutsa runt Maja bak på cykeln till olika vattenpölar.
-Pappa Pappa, där!
Av med henne från cykeln. Sedan hopp hopp hopp. Upp på cykeln igen för att leta ännu en pöl.
-Pappa pappa, där!
Och så höll vi på. Tror vi hann med 11 stycken innan Charlie började yla.

Det har regnat overkligt mycket i Halmstad de senaste dagarna. Och som fotbollspelare tänker du ofta på hur planen kommer se ut till nästa match. Har ännu inte sett någon planteckning på Örjans vall, men jag hoppas och tror att planskötarna vet vad dem gör.
Morgondagens motståndare, AIK, har en speciell tränare från de brittiska öarna, Alex Miller. Han ser ut som en gammal krigsveteran. Var tvungen att spola igenom filmen Plutonen för att se om han påminde om någon från vietnamkriget. Två stycken var han lik. Båda var onda.
Jag ska titta lite extra noga imorgon och se om han är lika farlig i verkligheten.

AIK:s år har varit märkligt. SM-guld förra året och nu precis ovanför kvalplats. Utåt sett har deras styrelse agerat märkligt. Behandlingen av Walid Atta tycker jag har varit under all kritik. Att stänga av en spelare som inte vill förlänga sitt kontrakt är inte ok.
Och det säger vad alla redan vet- fel människor styr AIK.
Samtidigt har jag en väldig respekt för klubben. De har helt klart den bästa stämningen. Supportrarna (räknar inte med drägg) är ett par klasser bättre än alla andra på att skapa stämning. AIK behövs i Allsvenskan, och jag får gåshud varje gång jag tänker på bortamatcherna i Stockholm (utom den gången då jag fick en korthållare i huvudet).

Med härlig stöttning från hemma-publiken kommer vi att vinna imorgon!

Gå gärna in på HBK-TV och se när vi spelar bowling. När jag såg mig själv bokade jag klipptid på studs. Om en månad hade jag sett ut som Rober Wells. Det håller fan inte.

Miller.

Fan det är lördag- en hyllning till Fylle-Thylle!

Mattias Thylander- den pefekta lagkamraten. Han hade två smeknamn: Samba-Thylle och Fylle-Thylle.

I HBK märkte vi varken av några dribbelkonster eller att han ville ta den där extra stänkaren. 

För mig var han bara en fantastisk lagkamrat.

I dag jobbar han med att sälja värmepumpar tillsammans med sin farsa. Samtidigt som han lirar i Höörs IS, division 3. På fritiden bloggar han framgångsrikt på Skånskan.se
En hyllning från ett Offsidenummer våren 2009:
Häromdagen satt jag i omklädningsrummet och tittade på mina nakna lagkamrater. Någon snärtade en handduk på någons stjärt, en annan sprutade kallt vatten över en annan. Några snackade om glidtacklingar. Andra om vilket TV-spel som var bäst – Pro Evolution eller Fifa 09. Alltså, en helt vanlig eftermiddag i omklädningsrummet.

Så höjdes volymen på stereon och en rappande hiphopare skrek ur högtalarna.

Man började bråka framför spegeln, någon hade snott hårvax av någon.

Jag hörde beklagande röster om jobbiga löpträningar. Och plötsligt fick jag en lusing i bakhuvudet:

– Hey Texas, sitt inte där och grubbla!

I det ögonblicket kände jag att jag saknade Mattias Thylander mer än någonsin. »Thylle« – den perfekta lagkamraten.

Han kom som ett yrväder till HBK 2002. Skåning, skallig, snäll och alltid glad. Efter några veckor stod det också klart att han var smart, ödmjuk, intresserad och ansvarstagande. Han hade en jävla energi, och social kompetens i världsklass. Varje morgon stod han utanför omklädningsrummet med en kopp kaffe:

– God morgon, Texas! Sovit gott? Lite kaffe i dag?

Han visste vad städerskans son hette i mellannamn, han bakade »Thylles banantårta« när materialaren fyllde år. Han peppade lagkamrater som hade det tungt. Låg vi under med 5-0 i 85:e minuten, skrek han: Grabbar, sista målet vinner!

En enkel människa med enkla mål. För Thylle handlade det om att ha kul. Och kul för honom var att få alla i laget att må bra. Jag vägrar påstå att det var bättre förr. Det får andra göra. Men en sak hävdar jag med bestämdhet – killar som Thylle växer inte längre på träd.

I dag är det mera individualism, både på och utanför planen. De yngre är mer intresserade av att få till frisyren före en match än att peppa varandra. De är trötta och kommer gäspande till träningar med vita hörlurar i öronen. Man tackar inte varandra efter en match. Tio minuter efter en förlust står spelare och skrattar. Man pratar om Ferraris. Va fan, Thylle åkte alltid rullskridskor till träningarna.

Men det är väl så, jag börjar bli gammal. Eller så är det andra förutsättningar i dag. På Thylles tid, åtminstone när han slog igenom, jobbade alla halvtid vid sidan av fotbollen. Man lärde sig det sociala spelet. I dag har man knappt gått ut gymnasiet, aldrig haft ett sommarjobb – folk vet inte hur man betalar en räkning. Framför allt vet man inte om att det finns andra än en själv i världen. Att det kan vara kul att ställa en fråga till, att det kan vara kul att hjälpa andra, att det kan vara kul att vara en riktigt bra lagkamrat.

Den goda lagkamraten är en utdöende art.

Jag saknar Thylle.

Igor var också en bra lagkamrat. Trots att han tog en cigg före match. 

Och två efter.

Vi spelar fotboll också!

Till alla er som tror att vi i HBK bara ägnar oss åt bowling, kebabpizzor och bänkpress: Vi spelar fotboll också. När jag är ute på skolor har dock en del barn svårt att ta till sig att vi är fotbollspelare till yrket.
-När er pappa åker till jobbet, åker jag och tränar fotboll.
Barnen sitter som fågelholkar. När jag förklarat det ytterligare tre gånger, och de fortfarande inte förstår,brukar jag dra till med att jag är pilot. Det tycker dem är häftigt. "Du flyger flygplan och spelar i HBK".

Tyvärr kommer jag inte att skriva om bredsidor här på bloggen. Eller press och understöd, eller om skott i stolpen. Jag lever med fotbollen väldigt många timmar per dygn, och ska jag dessutom skriva om det blir jag deprimerad.
Vet inte hur många bredsidor jag slagit i mitt liv..? En miljon kanske, och för mig är det lite som att stå vid ett löpande band.
Ibland kan vi fotbollspelare också längta till fredag. Trots att vi lever vår dröm.

Besiktade bilen idag efter träningen. En mycket trevlig herre förklarade hur det såg ut under bilen. Han pratade om styrning hit och dit. Jag lyssnade, nickade men fattade egentligen ingenting.
Istället passade jag på att besikta synen..! Bilprovningen har satt upp någon sponsorgrej på väggen, och från 5 meters avstånd kan du testa din syn. Jag var felfri.
Mycket viktigt eftersom min hörsel varit bristande under hösten. Jag har ju suttit ohälsosamt mycket på bänken i år och efter varje match har det pipit i mina öron. Tränare Lasse är väldigt engagerad på matcherna och han skriker mer än duktigt. Vårdpersonalen som sitter närmast honom har öronproppar.
Det borde jag också ha haft.
Nu hör jag det där pipandet igen.

Detta är inte min bil.

Är en minut på Camp Nou mer värt än 12 säsonger i Allsvenskan..?

Det blev bowling i förmiddags. Ett bra val från tränarstaben. Bowling är roligt, i två serier, sedan känns det som man ätit en portion för mycket. Vi spelade tre, och jag kände att jag inte kunde hålla ihop det mot slutet. Min bästa serie slutade på 144, och på det slog jag mina spelkamrater Tommy Jönsson och brassen Anselmo.
Anselmo som knappt sett ett bowlingklot började med strike. Verkligheten hann ifatt honom och han kom aldrig över 100.
På banan bredvid spelade Zwirzdauskas (stilen var ungefär som Arnold Schwarzneggers), Mikael "Gus" och Anel.
"Gus" körde med klassisk Emil Jensen taktik. Du undervärderar dig själv, men lik förbannat är det du som slutar som segrare. Vet inte hur många gånger jag hört Jensen gnälla om hur seg, trött och sliten han varit i benen inför intervallerna genom åren. Ändå sprang han som en skållad råtta in som segrare. Skottpengar på sådant beteende.
Anel spelade för tredje gången i sitt liv och krossade mig.
Totalsegrare blev Kalle, vår målvakt. Gick på kraft och slutade på 177. 
Emil Salomonsson borde inte spela mer bowling. Mycket dålig (men rolig att titta på).
Själv kom jag någonstans i mitten. Men spelade snyggast. På fotbollsplanen är jag både ful och kantig men på en bowlingbana är jag väldigt elegant. Och så spelar jag med skruv.
---
Igår hoppade min förra lagkamrat Peter Larsson in i 89:e minuten, när hans FC Köpenhamn mötte Barcelona på bortaplan.
Jag låg sömnlös i natt och funderade: Är en minut på Camp Nou mer värt än tolv år i Allsvenskan..?
---
Eftersom jag är Spelarföreningens representant i HBK, är det min plikt att samla in rösterna på vilka vi spelare tycker har varit världens bästa 2010. FIFA håller i jippot och utser vinnaren någon gång under hösten.
Jag röstade på mig själv. Och med det fick jag flest röster i laget.

Världslaget enligt HBK:
Målvakt: Casillas, Real Madrid

Backar: 
Pique, Barcelona,
Alves, Barcelona,
Lucio, Inter
Ramos, Real Madrid/Evra, Manchester United

Mittfältare:
Xavi, Barcelona
Sneijder, Inter
Özil, Real Madrid
Iniesta, Barcelona

Forwards:
Messi, Barcelona
Ronaldo, Real Madrid
Etoó, Inter

Det viktigaste är att spela snyggt.

Jag glömmer aldrig när jag sköt Samuel Wowoah i röven!

Imorgon förmiddag är det dags för att krascha några go-cart bilar, eller döda varandra i paintball, eller så blir det vanlig enkel mjuktennis.

Det är alltså dags för en annan aktivitet än fotboll.

Lasse var hemlighetsfull efter dagens träning men ville inte avslöja vilken typ av galenskap vi ska hitta på.

Paintball är en personlig favorit, och jag glömmer aldrig när jag sköt Samuel Wowoah i röven från en meters håll. Vilken underbar syn! Han blev tokig och påstod att jag redan var träffad och ute ur spelet. Och visst hade han rätt, men jag kunde inte låta bli.

De flesta av mina lagkamrater tycker att go-cart är roligast. Folk kör som dårar, så det är inte riktigt min grej. Jag brukar hamna på platserna 15-16, av tjugo startande. Anel brukar komma sist eller någon junior som inte har körkort.

Förra året låg vi en del på spa för att rädda kontraktet. Vi hade en bastutant som viftade handdukar i ansiktet på oss för att vi skulle prestera bättre på fotbollsplanen. Japansk tvagning fanns också som alternativ.
Det fungerade- vi höll oss kvar!

Värsta tänkbara scenario imorgon är om vi ska se någon dvd om hur AIK spelar, eller något annat tråkigt. Va fan, det kan vi ju göra till helgen.

Akta rygg.