onsdag 29 december 2010

tisdag 7 december 2010

Min sista Offside-krönika.

Tillbaka igen från Thailand. Allt verkar vara sig likt här hemma, Postkodlotteriet bankar ut reklam i brevlådan, det spelas jullåtar på radion samtidigt som bilen hackar lagom irriterande i vinterkylan.

Nedan kommer min sista Offside-krönika. Totalt gnetade jag ihop 20 stycken. Känns bra, har varit ett stort nöje varje gång. Återigen, stort tack till Anders Bengtsson för all hjälp på vägen.

Det är nu definitivt. Jag är en föredetting. Häromdagen ringde en lokal krögare och frågade om jag vill spela in en reklamjingel för hans nya TEX-mex-buffé. När jag tackat nej, svarade han:
– Men du behöver väl ha något att göra nu när du slutat.
Om det ska bli så här framöver kommer jag överväga att göra comeback. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. I tio år har jag tillhört Sveriges 300 bästa fotbollsspelare. Det är stabilt. Och det är också en jävla ynnest. Så tyck inte synd om mig.
Däremot är det sorgligt. Min karriär är över. De sista veckorna har varit jobbigare än jag kunde föreställa mig. Jag har gjort några inhopp och varje gång som jag har älgat in på planen har jag fått kämpa emot tårarna. Det har varit en känsla av vemod som jag inte känt tidigare i livet. Det är som om jag har lyssnat extra noga efter de varma applåderna och resultatet har blivit att jag verkligen har hört dem. Och det har varit väldigt fint. Tack!
Jag har skrivit det förr – många av oss fotbollsspelare drivs av ett beroende. Beroendet är beröm. Beröm innebär att alla timmar man lagt ner gett resultat. När berömmet uteblir, då gör man något fel.
Så, under mina tio år, hur mycket beröm har jag fått? Ja, i tid, kanske någon timme totalt. Därför har jag gått förbi ett dagis när jag känt behovet. De lekande barnen på andra sidan staketet har ropat mitt namn, tittat imponerat på mig och sagt att jag är deras idol. Det har betytt mycket för mig. Tack! Jag, en idol! Barn är snälla, men framför allt – barn är ärliga. De inser att jag alltid har gjort mitt bästa.
Men jag har gjort mina misstag. Jag har stannat för länge i klubbar. Ibland har jag varit för snäll och inte ifrågasatt beslut. Jag har inte alla gånger sagt ifrån när jag insett att lagkamrater inte gett hundra procent. Jag har inte sagt åt talanger att de måste kämpa hårdare om de vill lyckas. Samtidigt – jag vet inte var de kommer ifrån alltid. Man frågar inte så mycket i vår värld. Man spelar fotboll och antingen lyckas eller misslyckas man. Anledningen till att jag lyckades var min vilja. Jag har varit medioker på det mesta, under snittet många gånger. Det enda jag har varit bäst på har varit viljan. Men som sagt – den har ett ursprung. Min mamma fick cancer när jag gick på gymnasiet. Lungcancer. Chanserna att överleva var fem procent. Hon överlevde. Det är därifrån den kom – känslan av att ingenting är omöjligt, att man aldrig ska ge upp.
Viljan tog mig hit, men inte längre. Nu är det över. Tack alla!